Filmarkivforskning.se
En filmhistorisk plattform Beta

Sajten filmarkivforskning.se är en utvidgning av filmarkivet.se i forskningshänseende. Riksbankens jubileumsfond finansierade 2013-2016, inom ramen för stödformen Infrastruktur för forskning, detta forskningsprojekt. Projektet leddes av professor Pelle Snickars vid Umeå universitet, Institutionen för kultur och medievetenskaper / HUMlab och utfördes i samarbete med Kungliga biblioteket och Svenska filminstitutet. Fr.o.m. 2017 förvaltas sidan av Kungliga biblioteket.

Allt nedladdningsbart filmhistoriskt material på denna sajt tillhör den kulturella allmänningen. Det är att likställa med en CC0-licens.

Nyligen publicerat

18.1.2016 Tidskriften Biografen

Erik_Brogren_PK

”Jag vill att dessa blad skola bli början till biografväsendets egen tidning. Den röst, varigenom det skall göra sig hört, den spegel, där det skall lära känna sig självt.”

Orden är Erik Brogrens och är citerade från tidskriften Biografens anmälan. När denna börjar ges ut 1913 var det någonting nytt. Detta var inget språkrör inom filmindustrin för ett specifikt filmbolag med distributionslistor och lätt förklädda artiklar som reklam för specifika filmer. Istället riktades tidskriften till den filmintresserade allmänheten och blandade texter om filmens teknik, recensioner och texter som var exempel på den gryende filmstjärnekulturen.

Samtliga nummer av Biografen: organ för kinematografisk konst, litteratur, teknik och filmrörelse, som dess fullständiga namn var, finns nu för första gången fritt nedladdningsbara på denna sida – Biografen (1912-1915).

23.10.2015 Internationell konferens kring digital humaniora och rörliga bildmedier, filmarvet och forskningens infrastrukturer

GiovannaDen 15-16 oktober 2015 arrangerades på Kungliga biblioteket i Stockholm konferensen ”Moving Image Analytics: Research Infrastructure for Film Heritage”. Konferensen samlade ett stort antal forskare, kuratorer och arkivfolk från såväl Europa som Nordamerika. Spännvidden i ämnesvalen var stor alltifrån digital humaniora och rörliga bildmedier, nationella filmarvsprojekt, nya publiceringsformer online för forskarsamhället, digitala metoder och analysverktyg, till mer traditionellt arkivarbete som katalogisering och indexering.

Mängden digitaliserat material inom kulturarvssektorn ökar lavinartat, vilket medför ökade krav från forskarvärlden och användarna att arkiv, bibliotek och museer även ska tillhandahålla adekvata digitala verktyg och metoder att analysera och bearbeta datan med. Dagens digitala mediekultur tycks även leda till en rekonceptualisering av filmens och de rörliga bildernas historia, samtidigt som formuleringen och analysen av denna rekonceptualisering oupphörligen släpar efter den accelererande digitala teknikutvecklingen. En av ambitionerna med konferensen var just att uppmärksamma och diskutera denna utveckling.

Arrangemanget sponsrades av Kungliga biblioteket och genomfördes i samarbete med två projekt finansierade av Riksbankens Jubileumsfond, dels ”Filmarkivet.se – en filmhistorisk plattform” (lett av Pelle Snickars, Umeå universitet), dels ”Advertising and the Transformation of Screen Cultures” (lett av Patrick Vonderau, Stockholms universitet). Konferensen innehåll följande programpunkter:

Konferensen filmades och merparten av presentationerna finns tillgängliga på Kungl. bibliotekets Youtubekanal.

24.8.2015 CineMetrics

Bloggbild 1 (CineMetrics)

I ett nummer av The Moving Picture World 1912 återges hur en viss Dr Stockton bänkat sig i biofåtöljen under två dagar för att nedteckna förekomsten av korta respektive långa tagningar i biorepertoarens filmer: ”Dr Stockton does not start out with a […] desire to be amused. He carries a stop watch, a pocket counting machine, an electric flash lamp and a note book, and he does his work thoroughly.” Tidskriften noterar att detta förmodligen är första gången dylika undersökningar mer systematiskt företagits och därefter publicerats. Upprinnelsen till händelsen var diskussioner bland branschfolk huruvida den höga klippningsfrekvensen i amerikanska bolags filmer, i synnerhet Biographs, försvårade filmmediets försök att inlemmas bland de etablerade konstarterna.

I modern tid har liknande forskningsmetoder inom filmvetenskapen främst förknippats med Barry Salts artiklar och böcker i ämnet, framför allt ”Statistical Style Analysis of Motion Pictures” (Film Quarterly 28, 1974) och Film Style & Technology: History & Analysis (1983). Salt intresserade sig främst för olika aspekter av klippningen i filmer samt tagningarnas utformning, framför allt ”Average Shot Length” (ASL). Denna räknades fram genom att den aktuella filmens totala antal tagningar dividerades med filmens totallängd i sekunder. Datan kunde i sin tur kompletteras med uppgifter om ”Shot Scale” och ”Camera Movement” för att göra analysen än mer uttömmande. Salt använde statistiken till olika synkrona och diakrona jämförelser, till exempel genom att kartlägga enskilda regissörers stil altenativt olika stiltrender inom filmhistorien (bolag, genre, nationer). Bland annat lyckades Salt i artikeln 1974 så tvivel över riktigheten i André Bazins omtalade uppdelning av 1930- och 1940-talets filmregissörer i de som satte sin tilltro till långa tagningar och djupfokus kontra de som inte gjorde detta. Sedermera är det, utöver Barry Salt, även forskare som David Bordwell, Kristin Thompson, Yuri Tsivian, Charles O’Brien och Warren Buckland, som främst förknippats med användningen av liknande metoder.

Sedan ett tiotal år tillbaka finns det till och med en webbportal, CineMetrics, som försöker samla likasinnade forskare och filmintresserade. Sajten startades av Yuri Tsivian och statistikern och datavetaren Gunars Civjans, och har utvecklats till ett globalt forum för kvantitativa och experimentella filmstudier i Salts anda. På webbplatsen finns ett öppet mjukvaruprogram tillgängligt, som gör det möjligt för vem som helst med tillgång till dator, mediaspelaren VLC samt DVD-version av aktuell film, att samla data kring en films tagningar. Den erhållna datan kan i sin tur publiceras i den öppna databasen, som till dags dato innehåller statistik på över 15000 filmer, varav cirka 10000 härrör från Salts egen forskning (huvudsakligen utförd vid klippbord). Databasen kan med fördel användas vid läsningen av såväl äldre som nyare texter inom filmvetenskapen när kritiker eller forskare, inte sällan intuitivt utan närmare granskning, fäller olika omdömen om tagningarnas beskaffenhet i en film. En sökning i databasen kan då på några sekunder verifiera eller falsifiera de påståenden som framförts.

Bloggbild 2 (CineMetrics)

Utvecklingen har idag alltså fört oss långt från Dr Stocktons tidtagarur och fickräkneverk, men även Salts klippbord. Detta sagt inte enbart som kuriosa, utan också som bekräftelse på hur den teknologiska utvecklingen i hög grad påverkar och styr forskningen. Med dator, mjukvaruprogram och DVD-filmer blir forskarens arbetsinsats inte lika betungande och tidsödande som tidigare när det gäller att förteckna och publicera detta slags data. Likaså är det enkelt att via den gemensamma databasen komma över andra forskares insamlade data, som i sin tur kan användas i den egna forskningen. Denna typ av kvantifierbar statistisk stilanalys, inte sällan redovisad i numeriska tabeller och abstrakta visualiseringar, passar dessutom som hand i handske med utvecklingen inom ”Digital Humanities”. Vad som i mångt och mycket förenar till exempel Salts arbeten och delar av digital humaniora är övertygelsen om att den vetenskapliga verksamheten bör sträva mot positivismens doktriner, mot en vetenskaplig visshet som kan generaliseras och översättas i siffror eller i abstrakta grafer och visualiseringar. Salts forskning kan från första början ses som ett inlägg i den ständigt pågående debatten inom filmvetenskapen mellan naturvetenskap och humaniora, där Salts parti för den förras överhöghet redan framgår av slutorden i artikeln från 1974: ”A few hours with a film on a movieola is always more instructive than watching a second screening of it, and then retiring to an armchair and letting one’s imagination run riot.”

För den som är intresserad av att lära sig mer om den forskningsinriktning som företräds på CineMetrics finns åtskilliga artiklar och texter tillgängliga på webbplatsen, till exempel Barry Salts ”The Numbers Speak”, en ASL-analys av The Adventures of Robin Hood (Michael Curtiz, William Keighley, 1938). Den som känner sig mer skeptisk till siffrornas inflytande inom filmvetenskapen kan med fördel ta del av Tom Gunnings videoföredrag från en konferens anordnad av CineMetrics 2014: ”Your Number Is Up! Questioning Numbers in Film History”.

5.6.2015 Det första författarporträttet – Dagmar Waldner

Penna och papper

Idag har den första uppladdningen av en ”filmförfattares” verk gjorts. Det är ett första urval av folkbildaren Dagmar Waldners (1871-1940) skrifter mellan åren 1915-1924 som har skannats och nu gjorts tillgängliga. Vi har samlat böcker, särtryck med debattinlägg från tidskrifter och kritiska genomgångar av existerande filmlitteratur. Vår förhoppning är, när fler texter görs tillgängliga, att ge en så komplett bild som möjligt av Waldners skriftliga gärning. Hon var en pionjär och argumenterade ihärdigt för filmmediets möjligheter som verktyg för folkbildning. Men som hon 1921 konstaterade i förordet till Filmen: dess framställningssätt, inspelning och förevisning – ”att utge ett arbete om filmen, som ej enbart handlar om biografdramat eller ‘stjärnkulten’, har i vårt land alltid betraktats som en synnerligen dålig affär. /…/ Jag vill därför inleda min bok med att komplimentera min förläggare för hans mod att utge åtminstone denna lilla del av mitt arbete, samtidigt som jag vågar en varm vädjan att välvilligt överse med ofullkomligheterna hos detsamma och icke låta förläggaren umgälla författarinnans fasta tro på den metodiskt redigerade kinematografins glänsande framtid i folkbildningsarbetets tjänst.”

En kort biografi och hennes skrifter finner du under fliken ”Filmbibliotek”. Där kommer även fler författare att succesivt presenteras.

30.4.2015 Biografbladen blottar filmhistoriens glömska

Digitalisering av filmrelaterat material som inte tillgängliggörs är till föga nytta för forskningen och den intresserade allmänheten. De omkring 8 000 biografblad (så kallade stolpaffischer) som nyligen publicerats på Kungliga bibliotekets hemsida (och inom kort även på denna sajt) vittnar vältaligt om detta. Biografbladen digitaliserades i ett tidigare projekt, men har sedan dess varit oåtkomliga på en server eftersom medel för tillgängliggörande saknats (originalbladen ägs av Lunds respektive Uppsala universitetsbibliotek). Men nu kan vem som helst med tillgång till dator betrakta och ladda ner biografbladen för spridning och framtida användning i nya kontexter. (Filmarkivforskning.se kommer att fortsätta digitaliseringen och publiceringen av tidiga biografblad och filmprogram, framför allt från Kungliga bibliotekets sällsynta samlingar från åren kring 1900.)

De digitaliserade biografbladen sträcker sig från början av 1900-talet fram till början av 1920-talet och ger en unik inblick i den dåtida svenska biografkulturens filmutbud, programsättning och filmförevisningskontext (till exempel kringresande biografförevisare, variationen av visningslokaler alltifrån folkrörelselokaler till nöjeslokaler, skolor och fasta biografer). Biografbladen påvisar dessutom den rika förekomsten av journal- och propagandafilmer från de krigförande länderna under första världskriget på svenska biografer, något som föga uppmärksammats tidigare av forskningen (se vidare under kategorin Tema). Noterbart är även alla ljud- och färgfilmsexperiment biografbladen vittnar om, likaså hur biografbladens många gånger detaljerade filmbeskrivningar fungerar som ett slags narrativ förförståelse för den oförfarne filmbetraktaren att ta till sig filmernas handling.

Lehman som stadsbud (Cretinetti facchino, 1910)

Lehman som stadsbud (Cretinetti facchino, 1910)

Biografbladen påminner framför allt om en svunnen svensk och internationell filmhistoria under 1900-talets början som fallit i glömska. Detta gäller inte minst en av den dåtida filmscenens klarast lysande stjärnor, den franske komikern André Deed (1879–1935), idag sorgligt bortglömd men flitigt förekommande under olika pseudonymer i hundratals av de omkring 8 000 biografbladen. Deed började sin bana som cirkus- och varieteartist, bland annat på revyteatern Folies-Bergère i Paris. Filmkarriären inleddes hos Georges Méliès, där han stannade fram till 1904, varefter Pathé-Frères kontrakterade honom och gjorde honom berömd under namnet Boireau. År 1908 lockades Deed till Italien av Giovanne Pastrone och Itala film. Under namnet Cretinetti medverkade han i över 90 filmer fram till 1911, då han återvände till Frankrike och Pathé Frère för att spela in ytterligare ett femtiotal filmer. Deeds skådespelargärning förknippas runt om i världen med en mängd olika rollgestaltnamn, till exempel Boireau och Gribouille (Frankrike), Cretinetti (Italien) Foolshead (Strobritannien), Toribio (Spanien) och Müller (Tyskland). I Sverige förekommer Deed vanligtvis under namnet Lehman, ibland används även August, mera sällan Drinkman och Dumhuvud.

The Fashionable Sport 1910 (Gli sport alla moda) 1

Lehman på rullskridskor (Gli sport alla moda, 1910)

André Deeds rollgestalter har av Laurent Forestier beskrivits som ”somewhat dim-witted, dreamy characters who triggered (often absurd) disasters. His comic ability lay in his rich repertoires of somersaults and grimaces, which emblematic close shots sometimes helped to enhance.” Anthony Balducci är mer rak på sak i sin karakterisering: ”Deed played a bungling idiot who created destruction wherever he went”. Icke desto mindre slår Balducci i sin uppskattande artikel fast att “Deed might be the most unjustly overlooked performer in the history of film comedy”. Vedersakare har karaktäriserat Deeds filmer som taffliga, idiotiska och fulla av lyteskomik, medan förespråkarna lyft fram filmernas absurdism, dess anarkistiska och surrealistiska ådra. Eller för att citera den svenska titeln på en Lehman-film: Trots allt var han en poet (1910).

På den svenska biografrepertoaren placerades Deeds filmer ofta sist eller i slutet av programmen, det vill säga ett slags humoristisk avrundning. Endast ett fåtal gånger nämns André Deed vid namn på biografbladen, men att inte nämna skådespelarnamn var snarare regel än undantag vid denna tid. Att ta del av biografbladens titlar på denne komikers filmer antyder det unga filmmediets ambition att skildra allt mellan himmel och jord: inget ämne var för litet eller för stort för att inte kunna pressas in i ett underhållande komedinummer. Inte sällan hade filmerna titlar av typen ”Lehman som x”, till exempel Lehman som gendarm (Le bon gendarme, 1908), Lehman som banktjänsteman (Cretinetti impiegato di banca, 1910), Lehman som domare (Boireau magistrat, 1912), August som kyrassiär (Boireau cuirassier, 1912), osv. Deeds rollgestalter har ibland karakteriserats som amorfa, vilket framskymtar i titlar som Lehman som fjortonårig (1910), Lehman som pepparkaksgubbe (1913), August som sällskapsdam (1913), m.fl.

Filmmediet som skildrare av moderniteten och samhället i stort antyds av titlar som Har Lehman kompetens att köra automobil (Les débuts d’un chauffeur, 1906), Lehman angående spritförbudet (Cretinetti antialcoolista, 1911), Lehman som detektiv (19xx), August startar en vetenskaplig expedition (Boireau en mission scientifique, 1912), August som modedocka (Cretinetti mannequin, 1911), Lehman som hypnotisör (Cretinetti ipnotizzatore, 1911), Lehman som stadsbud (1910). Den framväxande och alltmer populära idrottsrörelsen världen runt skildrades i filmer som Lehman och fotbollen (Cretinetti e il pallone, 1910), Lehman som brottare (Boireau lutteur, 1907), Lehman på rullskridskor (1910), Lehman som boxare (Boireau, roi de la boxe, 1912), m.fl.

Ibland skvallrar filmtitlarna om det megalomaniska draget i Deeds rollkaraktärer, till exempel i filmer som Lehman, journalisternas konung (Cretinetti rei dei giornalisti, 1910), Herr Lehman är för vacker (1909), August, boxarnes konung (Boireau, roi de la boxe, 1912) samt, den mest talande titeln av alla, Lehman kan allt, vet allt (19xx). Retoriska överdrifter är snarare regel än undantag vad gäller biografbladens sätt att karakterisera Deeds filmer. Lehman apostroferas inte sällan som en gammal vän, som är kommen för att skänka nutidsmänniskan några minuters garanterad rolig underhållning. Ord och uttryck som ”skrattsuccé”, ”jubelrolig skämtbild”, ”stormande munterhet”, osv.,  förekommer titt som tätt i annonseringen.

Ett svenskt exempel på Deeds berömmelse under 1910-talet är att Mauritz Stiller ibland använde Lehmanfilmer som förfilmer vid sina premiärer. Dessutom gör Stiller i sin oavslutade film Mannekängen (1913) till och med parodi på Deeds Lehman som boxare, då han låter filmens kvinnliga huvudperson (spelad av Lili Ziedner) bevista en bioföreställning som visar just denna film, varpå hon går upp på scenen fram mot duken och till biosalongens förskräckelse boxar ner Lehman och nöjd går därifrån.

På webben finns ett fåtal filmer med André Deed tillgängliga, bland annat den tidiga Méliès-filmen Dislocation mystèrieuse (1901). En av de mer kända filmerna från tiden hos Pathé Frère är Jakten efter en lösperuk (Course à la perruque, 1906), som finns att beskåda på Kungl. biblioteket. Från vistelsen i Italien kan nämnas Herr Lehman är för vacker. Deed spelar ung, fager man som visar sig besitta oemotståndlig charm gentemot alla kvinnor, ung som gammal. Scenariot följer ett slags chase-film där olika rumsligheter i staden genomkorsas under kvinnornas jakt på mannen, för att sluta i ett slags modern motsvarighet till Euripides Backanterna, när de kärlekskranka kvinnorna med den filmiska teknikens hjälp sliter mannen i stycken. Komedier bör dock sluta lyckligt, och med filmiska grepp återuppstår den oemotståndlige mannen och går nöjd därifrån.

Georges Mélièse, Dislocation mystèrieuse (1901)

Herr Lehman är för vacker (Cretinetti troppo bello, 1909)

Tom Gunning har kallat André Deed för en av förgrundsgestalterna i ”the first golden age of silent comedy”. Komedigenren, i synnerhet den tidiga chase-filmen, utvecklade filmberättandet genom att bygga berättelserna kring en rollkaraktärs persona (rudimentär psykologi), vars öde utspelades på olika rumsliga platser (tvingade filmmakarna att skapa narrativ och rumslig logik när flera tagningar skulle klippas samman till en begriplig berättelse). Inom svensk och internationell filmforskning finns emellertid få avtryck efter André Deeds gärningar som skådespelare och regissör, trots det genomslag hans rollgestalter och filmer hade under 1900-talets två inledande decennier. Kristin Thompsons och David Bordwells inflytelserika Film History: An Introduction (2010, 3:e uppl) nämner endast Deed som hastigast i förbigående. För svenskt vidkommande är resultatet lika nedslående när SFI:s Svensk filmdatabas konsulteras, ty här inskränks Deeds filmiska gärning endast till att ha varit regissör för en enda film. Biografbladen i allmänhet och André Deeds öde i synnerhet utgör en nyttig påminnelse om att svensk filmhistoria i mångt och mycket också är en internationell filmhistoria.

André Deed och hans rollgestalter stod för en annorlunda och mer kroppslig och fysisk humor, ”primitiv” skulle många nog lite nedlåtande karakterisera den idag. Rollgestalternas kostymer och kroppsspråk, liksom deras många gånger bisarra uppträdanden, förknippades mer med revyteaterns artister och cirkusens clowner. Drog folk till biograferna gjorde emellertid André Deeds filmer. I USA byggde Mack Sennets Keystone studio vidare på den typ av humor som Deeds rollgestalter stod för, inte minst med hjälp av Ben Turpin som har kallats den amerikanska filmens svar på André Deed. I mitten på 1910-talet började Deeds stjärna dala när den europeiska filmindustrins strävan efter samhälleligt anseende och respekt såg komedins framtid i Max Linders städade filmer i medelklassmiljö snarare än i den anarkistiske och smått bisarre André Deeds rollgestalter. Biografbladen påminner oss om en del av filmhistoriens bortträngda förflutna som förtjänar mer ingående uppmärksamhet.