Filmarkivforskning
Digitalisering av filmrelaterat material som inte tillgängliggörs är till föga nytta för forskningen och den intresserade allmänheten. De omkring 8 000 biografblad (så kallade stolpaffischer) som nyligen publicerats på Kungliga bibliotekets hemsida (och inom kort även på denna sajt) vittnar vältaligt om detta. Biografbladen digitaliserades i ett tidigare projekt, men har sedan dess varit oåtkomliga på en server eftersom medel för tillgängliggörande saknats (originalbladen ägs av Lunds respektive Uppsala universitetsbibliotek). Men nu kan vem som helst med tillgång till dator betrakta och ladda ner biografbladen för spridning och framtida användning i nya kontexter. (Filmarkivforskning.se kommer att fortsätta digitaliseringen och publiceringen av tidiga biografblad och filmprogram, framför allt från Kungliga bibliotekets sällsynta samlingar från åren kring 1900.)
De digitaliserade biografbladen sträcker sig från början av 1900-talet fram till början av 1920-talet och ger en unik inblick i den dåtida svenska biografkulturens filmutbud, programsättning och filmförevisningskontext (till exempel kringresande biografförevisare, variationen av visningslokaler alltifrån folkrörelselokaler till nöjeslokaler, skolor och fasta biografer). Biografbladen påvisar dessutom den rika förekomsten av journal- och propagandafilmer från de krigförande länderna under första världskriget på svenska biografer, något som föga uppmärksammats tidigare av forskningen (se vidare under kategorin Tema). Noterbart är även alla ljud- och färgfilmsexperiment biografbladen vittnar om, likaså hur biografbladens många gånger detaljerade filmbeskrivningar fungerar som ett slags narrativ förförståelse för den oförfarne filmbetraktaren att ta till sig filmernas handling.
Lehman som stadsbud (Cretinetti facchino, 1910)
Biografbladen påminner framför allt om en svunnen svensk och internationell filmhistoria under 1900-talets början som fallit i glömska. Detta gäller inte minst en av den dåtida filmscenens klarast lysande stjärnor, den franske komikern André Deed (1879–1935), idag sorgligt bortglömd men flitigt förekommande under olika pseudonymer i hundratals av de omkring 8 000 biografbladen. Deed började sin bana som cirkus- och varieteartist, bland annat på revyteatern Folies-Bergère i Paris. Filmkarriären inleddes hos Georges Méliès, där han stannade fram till 1904, varefter Pathé-Frères kontrakterade honom och gjorde honom berömd under namnet Boireau. År 1908 lockades Deed till Italien av Giovanne Pastrone och Itala film. Under namnet Cretinetti medverkade han i över 90 filmer fram till 1911, då han återvände till Frankrike och Pathé Frère för att spela in ytterligare ett femtiotal filmer. Deeds skådespelargärning förknippas runt om i världen med en mängd olika rollgestaltnamn, till exempel Boireau och Gribouille (Frankrike), Cretinetti (Italien) Foolshead (Strobritannien), Toribio (Spanien) och Müller (Tyskland). I Sverige förekommer Deed vanligtvis under namnet Lehman, ibland används även August, mera sällan Drinkman och Dumhuvud.
Lehman på rullskridskor (Gli sport alla moda, 1910)
André Deeds rollgestalter har av Laurent Forestier beskrivits som ”somewhat dim-witted, dreamy characters who triggered (often absurd) disasters. His comic ability lay in his rich repertoires of somersaults and grimaces, which emblematic close shots sometimes helped to enhance.” Anthony Balducci är mer rak på sak i sin karakterisering: ”Deed played a bungling idiot who created destruction wherever he went”. Icke desto mindre slår Balducci i sin uppskattande artikel fast att “Deed might be the most unjustly overlooked performer in the history of film comedy”. Vedersakare har karaktäriserat Deeds filmer som taffliga, idiotiska och fulla av lyteskomik, medan förespråkarna lyft fram filmernas absurdism, dess anarkistiska och surrealistiska ådra. Eller för att citera den svenska titeln på en Lehman-film: Trots allt var han en poet (1910).
På den svenska biografrepertoaren placerades Deeds filmer ofta sist eller i slutet av programmen, det vill säga ett slags humoristisk avrundning. Endast ett fåtal gånger nämns André Deed vid namn på biografbladen, men att inte nämna skådespelarnamn var snarare regel än undantag vid denna tid. Att ta del av biografbladens titlar på denne komikers filmer antyder det unga filmmediets ambition att skildra allt mellan himmel och jord: inget ämne var för litet eller för stort för att inte kunna pressas in i ett underhållande komedinummer. Inte sällan hade filmerna titlar av typen ”Lehman som x”, till exempel Lehman som gendarm (Le bon gendarme, 1908), Lehman som banktjänsteman (Cretinetti impiegato di banca, 1910), Lehman som domare (Boireau magistrat, 1912), August som kyrassiär (Boireau cuirassier, 1912), osv. Deeds rollgestalter har ibland karakteriserats som amorfa, vilket framskymtar i titlar som Lehman som fjortonårig (1910), Lehman som pepparkaksgubbe (1913), August som sällskapsdam (1913), m.fl.
Filmmediet som skildrare av moderniteten och samhället i stort antyds av titlar som Har Lehman kompetens att köra automobil (Les débuts d’un chauffeur, 1906), Lehman angående spritförbudet (Cretinetti antialcoolista, 1911), Lehman som detektiv (19xx), August startar en vetenskaplig expedition (Boireau en mission scientifique, 1912), August som modedocka (Cretinetti mannequin, 1911), Lehman som hypnotisör (Cretinetti ipnotizzatore, 1911), Lehman som stadsbud (1910). Den framväxande och alltmer populära idrottsrörelsen världen runt skildrades i filmer som Lehman och fotbollen (Cretinetti e il pallone, 1910), Lehman som brottare (Boireau lutteur, 1907), Lehman på rullskridskor (1910), Lehman som boxare (Boireau, roi de la boxe, 1912), m.fl.
Ibland skvallrar filmtitlarna om det megalomaniska draget i Deeds rollkaraktärer, till exempel i filmer som Lehman, journalisternas konung (Cretinetti rei dei giornalisti, 1910), Herr Lehman är för vacker (1909), August, boxarnes konung (Boireau, roi de la boxe, 1912) samt, den mest talande titeln av alla, Lehman kan allt, vet allt (19xx). Retoriska överdrifter är snarare regel än undantag vad gäller biografbladens sätt att karakterisera Deeds filmer. Lehman apostroferas inte sällan som en gammal vän, som är kommen för att skänka nutidsmänniskan några minuters garanterad rolig underhållning. Ord och uttryck som ”skrattsuccé”, ”jubelrolig skämtbild”, ”stormande munterhet”, osv., förekommer titt som tätt i annonseringen.
Ett svenskt exempel på Deeds berömmelse under 1910-talet är att Mauritz Stiller ibland använde Lehmanfilmer som förfilmer vid sina premiärer. Dessutom gör Stiller i sin oavslutade film Mannekängen (1913) till och med parodi på Deeds Lehman som boxare, då han låter filmens kvinnliga huvudperson (spelad av Lili Ziedner) bevista en bioföreställning som visar just denna film, varpå hon går upp på scenen fram mot duken och till biosalongens förskräckelse boxar ner Lehman och nöjd går därifrån.
På webben finns ett fåtal filmer med André Deed tillgängliga, bland annat den tidiga Méliès-filmen Dislocation mystèrieuse (1901). En av de mer kända filmerna från tiden hos Pathé Frère är Jakten efter en lösperuk (Course à la perruque, 1906), som finns att beskåda på Kungl. biblioteket. Från vistelsen i Italien kan nämnas Herr Lehman är för vacker. Deed spelar ung, fager man som visar sig besitta oemotståndlig charm gentemot alla kvinnor, ung som gammal. Scenariot följer ett slags chase-film där olika rumsligheter i staden genomkorsas under kvinnornas jakt på mannen, för att sluta i ett slags modern motsvarighet till Euripides Backanterna, när de kärlekskranka kvinnorna med den filmiska teknikens hjälp sliter mannen i stycken. Komedier bör dock sluta lyckligt, och med filmiska grepp återuppstår den oemotståndlige mannen och går nöjd därifrån.
Georges Mélièse, Dislocation mystèrieuse (1901)
Herr Lehman är för vacker (Cretinetti troppo bello, 1909)
Tom Gunning har kallat André Deed för en av förgrundsgestalterna i ”the first golden age of silent comedy”. Komedigenren, i synnerhet den tidiga chase-filmen, utvecklade filmberättandet genom att bygga berättelserna kring en rollkaraktärs persona (rudimentär psykologi), vars öde utspelades på olika rumsliga platser (tvingade filmmakarna att skapa narrativ och rumslig logik när flera tagningar skulle klippas samman till en begriplig berättelse). Inom svensk och internationell filmforskning finns emellertid få avtryck efter André Deeds gärningar som skådespelare och regissör, trots det genomslag hans rollgestalter och filmer hade under 1900-talets två inledande decennier. Kristin Thompsons och David Bordwells inflytelserika Film History: An Introduction (2010, 3:e uppl) nämner endast Deed som hastigast i förbigående. För svenskt vidkommande är resultatet lika nedslående när SFI:s Svensk filmdatabas konsulteras, ty här inskränks Deeds filmiska gärning endast till att ha varit regissör för en enda film. Biografbladen i allmänhet och André Deeds öde i synnerhet utgör en nyttig påminnelse om att svensk filmhistoria i mångt och mycket också är en internationell filmhistoria.
André Deed och hans rollgestalter stod för en annorlunda och mer kroppslig och fysisk humor, ”primitiv” skulle många nog lite nedlåtande karakterisera den idag. Rollgestalternas kostymer och kroppsspråk, liksom deras många gånger bisarra uppträdanden, förknippades mer med revyteaterns artister och cirkusens clowner. Drog folk till biograferna gjorde emellertid André Deeds filmer. I USA byggde Mack Sennets Keystone studio vidare på den typ av humor som Deeds rollgestalter stod för, inte minst med hjälp av Ben Turpin som har kallats den amerikanska filmens svar på André Deed. I mitten på 1910-talet började Deeds stjärna dala när den europeiska filmindustrins strävan efter samhälleligt anseende och respekt såg komedins framtid i Max Linders städade filmer i medelklassmiljö snarare än i den anarkistiske och smått bisarre André Deeds rollgestalter. Biografbladen påminner oss om en del av filmhistoriens bortträngda förflutna som förtjänar mer ingående uppmärksamhet.
Ett fascinerande digitalt bibliotek med filmhistoriska traktater – och tillhörande förfilmiska publikationer – är det som sammanställts av La Cinémathèque française på sajten: Bibliothèque Numérique du Cinéma. Här finns omkring 800 digitalt tillgängliga källor, företrädesvis av franskt ursprung men också en hel del internationella texter. Bland annat kan man här ladda ned jesuitprästen Athanasius Kirchers magnifika, Ars magna lucis et umbrae (500 MB) från 1646.
Den elektroniska tidskriften Vectors har under ett antal år publicerat (och tematiserat) spännande varianter på digital kultur och digitalt kulturarv på webben. ”Vectors is realized in multimedia, melding form and content to enact a second-order examination of the mediation of everyday life”, påpekas det om tidskriften.
En multimedial ’artikel’ som har betydande relevans för den här sajten är Emily Thompsons, ”The Roaring Twenties. An interactive exploration of the historical soundscape of New York City”. Projektinstallationen baseras på ett omfattande mediehistoriskt material kring 1920-talets New York, och beskrivs i följande ordalag: ”The project proceeds from a deeply archival impulse. It richly draws from the Municipal Archives of the City of New York, cataloging over 600 unique complaints about noise around 1930 while reproducing over 350 pages of these materials. It also includes fifty-four excerpts of Fox Movietone newsreels, early sound experiments that at once captured and technologically remediated the sounds of New York City, as well as hundreds of other photographs and print materials.”
Länk till The Roaring Twenties. An interactive exploration of the historical soundscape of New York City – sajten tar några sekunder att ladda.
En av webbens allra främsta sajter för att hitta olika slags mediehistoriskt material är Media History Digital Library. Sajten är ett ”non-profit initiative dedicated to digitizing collections of classic media periodicals that belong in the public domain for full public access.” På grund av en annorlunda – och långt mer liberal – upphovsrättslagstiftning finns där mängder av inskannade mediehistoriska tidskrifter i princip ända fram till andra världskriget. Genom sökmotorn Lantern kan man därtill korssöka i det insamlade materialet på ett föredömligt sätt.