”Att bliva invigd i alla Bios mysterier – nixum!” Kvinnor, stumfilmskultur och historieskrivning
Noter
Se Antonia Lant, “Cinema as a Job: Introduction” i Antonia Lant och Ingrid Periz (red.) Red Velvet Seat: Women’s Writing on the First Fifty Years of Cinema (London: Verso, 2006), s. 570. Om de fåtal kvinnliga kameraoperatörer som fanns i USA under stumfilmsperioden, se Jane Gaines och Michelle Koerner. ”Women as Camera Operators or “Cranks” i Jane Gaines, Radha Vatsal, and Monica Dall’Asta (red.), Women Film Pioneers Project. Center for Digital Research and Scholarship. New York, NY: Columbia University Libraries, 2013. https://wfpp.cdrs.columbia.edu/essay/women-as-camera-operators-or-cranks/ (2016-02-03)
[Osign.], ”Kvinnliga regissörer”, Filmbladet, 27, 1920, s. 703.
Lant & Periz (red.) Red Velvet Seat; Gaines, Vatsal & Dall’Asta (red.) Women Film Pioneers Project. 2013 https://wfpp.cdrs.columbia.edu/ (2016-02-03); Christine Gledhill och Julia Knight (red.), Doing Women’s Film History: Reframing Cinemas, Past and Future (Champaign: University of Illinois Press, 2015)
Terry Cook, “What is past is prologue: A history of archival ideas since 1898, and the future paradigm shift”, Archivaria 43 (1997), s. 20 (min översättning).
Ibid., s. 44.
Heather MacNeil, “Introduction: Shifting Currents” i Terry Eastwood och Heather MacNeil (red.) Currents of Archival Thinking (Santa Barbara: ABC Clio, 2010), s. viii. Det är dock intressant att notera att Dagmar Waldner redan 1915 nämner möjligheten att använda film som bevismaterial i juridiska processer, och detta i en text där hon också påpekar att filmarkiv etablerats på flera håll i Tyskland. (Dagmar Waldner, Filmen som kulturfaktor: en inblick i kinematografiens värld (Stockholm: Ivar Haeggströms boktryckeri, 1915). På s. 35 diskuterar hon “kinematografien och rättsväsendet”, och på sid. 11-12 skriver hon om befintliga filmarkiv. http://www.filmarkivforskning.se/filmpublikationer/filmen-som-kulturfaktor-dagmar-waldner/ (2016-02-03).
Terry Eastwood, “A Contested Realm: The Nature of Archives and the Orientation of Archival Science” i Eastwood & MacNeil, s. 5.
Gösta Werner inleder sin introduktion till svensk filmhistoria med att förklara att det är den svenska ”filmkonsten”, snarare än den svenska filmen, som är intressant att studera. Den svenska filmens historia : en översikt (Stockholm: Norstedt, 1978).
Leif Furhammar, ”Egocentrisk betraktelse över tillkomsten av ett universitetsämne” i Mats Hyvönen, Pelle Snickars & Per Vesterlund (red.) Mediestudiets formering, (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2015), s. 215-224. Intressant nog beskrev Dagmar Waldner redan 1921 hoppfullt hur ”den ena högskolan efter den andra tager upp frågan om upprättande av lärostolar i kinematografi” i ”Något om kinematografisk litteratur i allmänhet samt en del teknisk hithörande i synnerhet”. Särtryck ur Nordisk tidskrift för fotografi (Victor Petterson: 1921), s. 3. Men det är europeiska lärosäten snarare än svenska som hon har i åtanke. http://www.filmarkivforskning.se/filmpublikationer/nagot-om-kinematografisk-litteratur-i-allmanhet-samt-en-del-teknisk-hithorande-i-synnerhet/ (2016-02-03)
Enligt en rapport från Library of Congress räknas minst 70% av alla filmer producerade i USA mellan 1912-1929 som helt förlorade, och bara omkring 15% av filmerna från samma period finns bevarade i sin helhet i originalformat. http://www.loc.gov/programs/static/national-film-preservation-board/documents/pub158.final_version_sept_2013.pdf (2016-02-03). Andelen bevarade svenska stumfilmer bör vara liknande eller ännu mindre; omkring 170 svenska stumfilmsnegativ, inklusive merparten av Victor Sjöströms och Mauritz Stillers 10-talsproduktioner, förstördes vid en brand i Vinterviken 1941. Se Leif Furhammar, Filmen i Sverige: en historia i tio kapitel och en fortsättning (Stockholm: Dialogos/SFI, 2003) s. 178.
Antonia Lant, Red Velvet Seat, s. 548.
Exempelvis ska portalen uppdateras med artiklar om svenska stumfilmsregissörer som Anna Hofmann-Uddgren, Pauline Brunius och Karin Swanström.
Flickan i frack har restaurerats av Svenska Filminstitutet och fick nypremiär 2008 i samband med att konferensen Women and the Silent Screen ägde rum på Filmhuset i Stockholm, en visning som fick DNs kritiker Mårten Blomqvist att ifrågasätta varför denna film inte omnämdes jämsides Victor Sjöströms Körkarlen på listor av svenska stumfilmsklassiker (Mårten Blomqvist, ”Stum feministisk komedi med charm”, DN 15 juni 2008). Några år senare visades filmen på stumfilmsfestivalen i Pordenone där den fick ett mycket positivt internationellt mottagande. Se till exempel Pamela Hutchinsons rapport från festivalen på bloggen Silent London: http://silentlondon.co.uk/2013/10/05/le-giornate-del-cinema-muto-2013-pordenone-post-no-1/ (2016-02-03)
Tommy Gustafsson, ”En kvinna med makt att skapa manlighet: Karin Swanström och svensk mellankrigsfilm” i Fjelkestam, Hill & Tjeder (red.), Kvinnorna gör mannen: Maskulinitetskonstruktioner i kvinnors text och bild 1500-2000 (Göteborg: Makadam, 2013) s. 77. Se även Furhammar, Filmen i Sverige, s. 138.
Hofmann-Uddgren, Brunius och Swanström är inte de enda kvinnliga regissörerna i svensk stumfilmshistoria: Tommy Gustafsson nämner Ebba Lindkvist (Värmländingarna, 1910), Maria Ekman (Kal Napoleon Kalssson bondtur, 1915) och Ester Julin (Lyckobarnen, 1926) i ”En kvinna med makt att skapa manlighet” (s. 77). Om Lindkvist och Ekman vet vi i princip ingenting, men Julin hade även framgångar som manusförfattare, och Johanna Forsman och Kjell Sundstedt tar upp hennes karriär i Jill Nelmes och Jule Selbos (red.). Women Screenwriters: An International Guide (Basingstoke: Palgrave MacMillan, 2015), s. 551-553 och 567-570.
Om någon fortfarande skulle betvivla detta kan påpekas att Gösta Werner i Den svenska filmens historia påstår att Anna Hofmann-Uddgrens Fadren och Fröken Julie regisserades av August Falck (s. 13), hänvisar till Pauline Brunius en enda gång i hela boken (och då enbart för att hänvisa till en skådespelarinsats) och inte nämner Karin Swanström över huvud taget. Mai Zetterling, som hade regisserat tre svenska långfilmer och en svensk-dansk samproduktion på sextiotalet, avfärdar Werner som omodern (”hör uppenbart hemma i en äldre generation”) och osjälvständig (s. 204).
Från Marjorie Rosen, Popcorn Venus: Women, Movies & the American Dream (New York: Coward, 1973) och Molly Haskell, From Reverence to Rape: The Treatment of Women in the Movies (1973) till den nutida kritik som tar avstamp i det så kallade Bechdeltestet, beskrivet i Anu Koivunen, Ingrid Ryberg och Laura Horak, ”Swedish cinema’s use of the Bechdel test is a provocation that works”, Guardian, Comment is free section, 27 November 2013. http://www.theguardian.com/commentisfree/2013/nov/27/swedish-cinema-bechdel-test-works (2016-02-03)
Mats Björkin och Tommy Gustafsson har båda närmat sig 1920-talets svenska film utifrån ett genusperspektiv, men är mer intresserade av vad filmerna som de analyserar säger om samtidens syn på kvinnligt och manligt än av i vilken utsträckning kvinnor bidrog till dåtidens filmkultur. Se Mats Björkin, Amerikanism, bolsjevism och korta kjolar: Filmen och dess publik i Sverige under 1920-talet (Stockholm: Aura, 1998) och Tommy Gustafsson, En fiende till civilisationen: Manlighet: genusrelationer, sexualitet och rasstereotyper i svensk filmkultur under 1920-talet (Lund: Sekel, 2007).
Rune Waldekranz, Filmens historia: de första hundra åren. D. 1, Pionjäråren (Stockholm : Norstedt, 1985), s. 258-272.
”…efter fem flickor födde hon 1913 en son.” Ibid., s. 272.
Formuleringen anknyter till Walter Benjamins berömda essä där filmmediet används som exempel på hur möjligheten att reproducera bilder mekaniskt förändrar upplevelsen av konst. Walter Benjamin, ”The Work of Art in the Age of Mechanical Reproduction” i Illuminations. Översatt från tyskan av Harry Zorn och redigerad av Hannah Arendt (London: Pimlico, 1999 (först publicerad 1970), s. 211-244.
Waldekranz, Filmens historia: de första hundra åren. D. 1, Pionjäråren, s. 272.
Furhammar, Filmen i Sverige, s. 24.
Ibid., s. 68.
Ibid., s. 16; 33. Se även Waldekranz, Filmens historia: de första hundra åren. D. 1, Pionjäråren, s. 252-257.
De första små biograferna – enkla lokaler som ofta skapades genom att en kvartersbutik byggdes om – kallades i USA för ”nickelodeons” efter det vardagliga namnet för 5-centmyntet.
Lant, Red Velvet Seat, s. 550.
Ibid., s. 569.
Ibid., s. 551
Kvinnorättsaktivisten Elin Wägner skrev flera stumfilmsmanus, och Ester Julin samarbetade med svensk films mest kända regissörer, Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Ester Julins livsöde beskrivs i en journalistisk artikel av Ulf Ivar Nilsson, ”Stumfilmsdrottningen från Gysinge”, Arbetarbladet 15 maj 2011, http://www.arbetarbladet.se/allmant/stumfilmsdrottningen-fran-gysinge (2016-02-03)
Även flera av Karin Swanströms insatser som regissör (och ännu fler som produktionsledare och skådespelare) var litterära filmatiseringar; Flickan i frack bygger på en kortroman av Hjalmar Bergman.
Som Anne Bachmann visar var kvinnor i flera av de skandinaviska länderna inblandade i sådana debatter. Anne Bachmann, Locating Inter-Scandinavian Silent Film Culture: Connections, Contentions, Configurations (Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2013) s. 177-280.
Marie Louise Gagner, “Barnen och biografteatern”, Idun 20. 49 (5 December 1907): s. 607-08.
Marie Louise Gagner, Barn och biografföreställningar: Ett föredrag jämte ett uttalande i samma ämne af B.E Gadelius (Stockholm: Hökerberg, 1908). Först publicerad i tidskriften Verdandi 26 (1908).
Dagmar Waldner, Kinematografien i folkbildningsarbetets tjänst (Stockholm: Norstedt, 1913).
Utöver de i tidigare noter citerade Filmen som kulturfaktor (1915), ”Något om kinematografisk litteratur” (1921) och Filmen (1921) finns följande texter fritt tillgängliga från http://www.filmarkivforskning.se/dagmar-waldner/ (2016-02-03): ”Innebär amatörkinematografien en lösning av skolkinematografifrågan?” Särtryck ur tidskriften Verdandi, 1915; ”Biografen – strykpojken: negation och reformer”. Särtryck ur tidskriften Verdandi, 1918; ”Hur ska en biografreform kunna bli effektiv?”. Särtryck ur Det nya Sverige: Tidskrift för nationella spörsmål (Stockholm, P.A. Norstedt: 1918); ”Är biograflitteraturen värd vår intresse? Referat av nyare filmkritisk litteratur”. Särtryck ur Svenskt arkiv för pedagogik (Almqvist & Wiksell: 1919); ”Den skolmässiga lärofilmen en verklighet i Tyskland”. Särtryck ur tidskriften Verdandi, 1920; ”Biografuppfostran: hemuppfostran”. Särtryck ur Tidskrift för hemmet (1924).
I ”Är biograflitteraturen värd vårt intresse” (1919) beskriver Waldner hur en bibliotekarie på Kungliga biblioteket 1916 besvarade hennes förfrågan om biograflitteratur ”med en blick till svar, som om jag kommit med en den grövsta förolämpning. Därefter, med en gest uttryckande ett obeskrivligt förakt: ’Biografer! Nej sådant befatta vi oss verkligen icke med.” (s. 128). Se även ”Innebär amatörkinematografien en lösning av skolkinematografifrågan?” (1915), s. 3, samt ”Biografen – strykpojken” (1918), s. 55-56.
Att författaren Ellen Key kritiserade biografernas sensationsbetonade filmutbud (och förespråkade dokumentärfilm samt filmatiseringar av litterära verk som lämpade sig för adaption) i sin skrift Nöjeskultur (Malmö: Framtiden, 1914) bör också nämnas i detta sammanhang.
Lants & Periz antologi Red Velvet Seat inkluderar många texter av kvinnliga filmjournalister.
Åke Lundqvist, Kultursidan: Kulturjournalistiken i Dagens Nyheter 1864-2012, s. 260.
Märta Lindqvist, Hos filmstjärnor i U.S.A.: Snapshots från New York och Hollywood (Stockholm: Hugo Geber, 1924). Några höjdpunkter i detta fascinerande tidsdokument inkluderar Lindqvists beskrivning av hur hon i Victor Sjöströms sällskap bevittnar hur Chaplin spelar in en scen ur Guldfeber (1925), författarinnans frustration över svårigheterna att få tag på Norma Talmadge, förklaringen av uttrycken ”box-office succcess” och ”highbrow” för den svenska läsekretsen (Sjöströms manusförslag är det sistnämnda men utlovar inte det förstnämnda) samt det avslutande kapitlet om hur filmstaden faktiskt ter sig, rent fysiskt, för en besökare som reser runt mellan olika stadsdelar 1924.
Lundqvist, Kultursidan, s. 260.
Furhammar, Filmen i Sverige, s. 68.
[Osign.], ”Ännu en journalist till filmen”, Filmbladet, 4.24, 1918, s. 486. Furhammar, Filmen i Sverige, s. 68; Enligt Furhammar var von Kraemer ”en ytterst kompetent PR- och informationsjournalist hos Svenska Bio”. Enligt Leif Gidlöfs artikel i Svensk biografiskt lexikon ska von Kraemer ha varit anlitad av SF som ”textförfattare” men lämnat bolaget 1928 utan att ha skrivit ”texten till någon av de realiserade filmerna”. Gidlöf kan dock eventuellt ha missuppfattat Von Kraemers uppdrag. ”Vera A S von Kræmer-Lindblad”, Svenskt biografiskt lexikon, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/11742 (2016-02-03).
Se till exempel Kristina Lundgren och Birgitta Ney (red.) Tidningskvinnor 1690-1960 (Lund: Studentlitteratur, 2000) och Margareta Berger, Pennskaft: kvinnliga journalister i svensk dagspress 1690–1975 (Stockholm: Norstedt, 1977). Se även artiklarna i Svenskt biografiskt lexikon i noter ovan. Elisabeth Liljedahls avhandling Stumfilmen i Sverige – kritik och debatt: Hur samtiden värderade den nya konstarten (Stockholm: Proprius förlag 1975) noterar att många av pionjärerna inom filmkritiken var kvinnor. Liljedahl nämner åtminstone åtta kvinnliga stumfilmsrecensenter och återger ett citat från Vera von Kraemer om hur biografägarna betraktade henne ”med misstro” (s. 172). Liljedahl säger dock ingenting om varför så många fler kvinnor skrev om film på 1910-talet och det tidiga 1920-talet, likaså väljer hon manliga skribenter för alla sina mer detaljerade porträtt. Dessutom är avhandlingen som helhet beskrivande snarare än analytisk, och återger en hel del tvivelaktiga andrahandsuppgifter.
Dessutom borde det vara möjligt att tillgängliggöra en del av deras skrifter digitalt.
Bertha Wiman (red.) Kvinnligt yrkesregister, Årgång 6 (1910), s. 16.
Bertha Wiman, ”Företal” i Kvinnligt yrkesregister, Årgång 8 (1912).
Gagner, Barn och biografföreställningar (1908), s. 9.
Selma Åman intervjuad i ”Film- och biogubbar XV”. Filmbladet 10 (1916) s. 149-150.
Selma Åman i Filmbladet 10 (1916) s. 149-150. Citatet syftar alltså på Åmans makes initialt negativa inställning till att låta henne få inblick i hela biografverksamheten
[Osign.], ”Film- och biogubbar XV”. Filmbladet 10 (1916) s. 149-150.
[Signaturen ”Linsen”], ”Film- och biogubbar” XXXXIV & XXXXV” Filmbladet 20 (1919) s. 356-357. Sveriges film- & biografmän : porträttgalleri (Sveriges biografägareförbund, Stockholm: 1920), s. 27.
Lant beskriver hur 1920-talets biografpalats ofta hade en kassa där väggarna var av glas, så att biobesökarna såg hela försäljerskan, ”as sex-typed female as the projectionist, enclosed in an opaque box, was male.” Red Velvet Seat, s. 579)
[Signaturen ”Linsen”], ”Film- och biogubbar XXIV”, Filmbladet 3 (1918), s. 37-38; Sveriges film- & biografmän (1920), s. 26.
Åsa Jernudd, Filmkultur och nöjesliv i Örebro 1897-1908 (Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2007), s. 31. Jernudd hänvisar i sin tur till Rune Waldekranz opublicerade licentiatsavhandling från 1969, Levande fotografier.
Lant, Red Velvet Seat, s. 561.
Ibid., s. 580.
[Signaturen ”Linsen”], ”Film- och biogubbar XXIV”, Filmbladet 3 (1918), s. 38; Sveriges film- & biografmän (1920), s. 26.
[Signaturen ”Linsen”], ”Film- och biogubbar” XXXXIV & XXXXV”, Filmbladet 20 (1919) s. 356.
Wilhelmina Larsson intervjuad i Filmbladet 3 (1918), s. 38.
Enligt Christopher Natzén, ”Female cinema musicians in Sweden, 1905-1915”, konferenspaper presenterat på Women and the Silent Screen 8, 17-19 september 2015. I Ann-Kristin Wallengrens avhandling om svensk stumfilm och biografmusik nämner hon att det tidiga 1920-talets biografmusik ofta förknippas med en ”kvinnlig pianist” (s. 110) och hänvisar till en C-uppsats om en kvinnlig stumfilmspianist (s. 125) men i övrigt diskuterar hon inte kön utan fokuserar mer på vilken typ av musik som spelades, musikernas arbetssätt och relationen mellan filmbilden och musiken (Ann-Kristin Wallengren, En afton på Röda Kvarn: svensk stumfilm som musikdrama. Lund: Lund University Press, 1998).
Lant, Red Velvet Seat, s. 580.
Sveriges film- & biografmän (1920). Krysell var verksam som biografföreståndare åtminstone fram till 1930, då hon omnämns som föreståndare för biograf Regina i Visby i Biografägarnas förteckning över svenska biografer.
Mats Björkin uppmärksammar i sin tidigare nämnda avhandling Amerikanism, bolsjevism och korta kjolar den kvinnliga publikens betydelse för filmens utveckling på 1920-talet, men utgår framförallt från manliga skribenters beskrivningar av kvinnlig filmkonsumtion samt analys av hur förändrade attityder till manlighet och kvinnlighet speglas i olika filmer.
Åsa Jernudd, Filmkultur och nöjesliv i Örebro, s. 168-169.
Therése Andersson intresserar sig visserligen för film och femininitet, men diskuterar inte alls mötet mellan den verkliga publiken och de ideal som hennes avhandling Beauty Box finner i 1920- och 1930-talets svenska veckopress (Beauty Box: Filmstjärnor och skönhetskultur i det tidiga 1900-talets Sverige. Lund: Nordic Academic Press, 2014. Bearbetad utgåva av avhandling från 2006). Tommy Gustafsson nämner biografbesök som en del av en ny livsstil bland unga kvinnor på 1920-talet, men är intresserad främst av maskulinitetskonstruktioner som han diskuterar utifrån filminnehåll, snarare än reception. En fiende till civilsationen, s. 52-53.
Kurt Berglund, Stockholms alla biografer: ett stycke Stockholmshistoria från 90-tal till 90-tal (Stockholm: Svenska turistföreningen, 1993), s. 288-289.
Patrice Petro, ”Feminism och filmhistoria” översatt av Astrid Söderbergh Widding i Flyktigheten fångad: att skriva filmens historia (Stockholm: Aura, 1996: s. 146-165). Originalet publicerad i Camera Obscura 1990, s. 147.
Petro, ”Feminism och filmhistoria”, s. 147.
Lant, Red Velvet Seat, s. 786, not 7.
Jean-Pierre Wallot citerad i Cook, ’What is Past is Prologue’, s. 18 (min översättning).
