TJ UVS KVTTIEN. VIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIÅ Jalktropen skallade och skotten dånade i fjället! Grevens jägare gingo skallgäng ge- nom reviren uplpe ybland molnen, skallgäng ef- ter örnarna. Ty nu .började dessa, efter den mångåriga. fridlysningen, åter bli alltför fräc- ka. De slogo rakt ned i gletgjordarna och hög- go laminen – mitt för getapojkarnas- näsor. Slå att det var helt enkelt nödvändigt att sta- tuena exempel. Det -blev grevens nye jägare, Fritz Werner, förunnat att skjuta första lyclkoskottet; honan från nästet :på ””Djävuisväg.gen” fick bita i gräset. Och medan Werner nu var1 i farten gav han sig tusan plä att låta .hal-a ned sig till nästet och rensa det rent. Trots gamle Dorns – oldpappa för jägargiänget och den erfar- -naste skogsmannen i hela trakten – varnin- gar gav han sig också i väg på den vådliga färden. Men det .höll på att gjä alldeles galet. För det första nöttes repet nära nog av mot klippkanten – det :blev några ollidligt spän- nande minuter innan faran var över. För det andra hlev den djärve jägaren anfallen av örnhanen just som han var pä väg upp frän boet, svävande mellan himmel och jord på ett trasigt rep! .Gud vet hur det gätt om inte gamle Dorirs bössa gjort slag i saken. Werner hade börjat sin tjänst bra .hos gre- ve Öltzbach. Denna var också synnerligen be- låten dä han som vanligt inspekterade sina väldiga marker. Men – det fanns ett men! ”Tretton”, traktens absolut fräckaste – och skickligaste – tjuvskytt, var tydligen i tralk- ten igen. Namnet hade han fått därför att han betydde olycka för villebrådet och att han hade tretton dubbar i sina skor. Spåren efter dessa var det enda man hittills sett av denne skogarnas djärva fribrytare. ”Men får vi tag i honom har han sina tre år – allraminst.” Det var grevens jägmästare som hade ordet. Och greven lovade, att det ledigblivna reviret Oberötz skulle tillfalla den som oskad- liggjorde krypskytten. Detta lade särskilt Werner pä minnet. . Den förnämligaste honden nere i Ötzlbach var Andreas Weiler. Och den nanaste tösen hans dotter Maria.. Weiler hade sin goda bängning. Men han var ändå aldrig tillfreds. Orsaken låg i en .st-ark längtan efter större marker, oändliga skogsdomäner, där han kun- de få gä omkring och stilla sin okiuvliga pas- sion för jakt. Men han hade ju inte råd att skaffa dessa stora marker – åtminstone utan att läna pengar. Märkligt nog fanns det emellertid en .som gärna ville bli hans ”för- läggare”, nämligen Baumgartner, traktens tä- taste handwelspatron. Men också. ansedd som illistig och opälitlig. Baumgartner närde en häftig passian för Maria, tyvärr obesvarad. Ty Fritz Werners friska, hurtiga sätt och ide- liga jägarfbr-aglder hade erövrat hennes hjärta. Nåväi, hur Baumgartner är arbetade kom han ingen vart; Weiler vägrade absolut att tvinga sin dotter, som efter hustruns död betydde nästan allt för honom. Baumgartner försökte därför den vägen som nyss .antyddesz .han un- derbläste ivrigt Weilers längtan efterstörre manker – för att fä låna honom pengar och snärja honom i sitt nät. Sedan skulle han nog tvinga Maria att ta reson. Det gick också efter hans beräkningar. Wei-ler blev hans gällde-när och den elake han- -delspatronen beredde sig att skörda vad han sätt. Men stora händelser kors-ade hans pla- I I] BI”. Den sedvanliga stora hlöstfesten skulle fi4 ras och varenda människa i byn lagade sig att deltaga. Tlill och med Werner tänkte taga sig lite-t ”semester” från sin jakt efter ”Tr-et- ton” – vilken f. ö. ej varit synlig på länge. Egendomligt nog skulle Weiler resa in till staden just då. Det var för märkvärdigt med dessa stadsresor, tyckte Maria – de hade häl- lit på i flera är. Men Weiler lugnade henne: det skulle bli sista gängen nu. Werner kom aldrig till festen. På vägen dit stötte han på färska spär efter ”Tretton” och fast han tyckte mycket om Maria .segrade dock plikten. Det blev en hetsjakt i hözgfjäl- let, hemsk och spännande – utefter bräddjup, genom klyftor, ulppför bergväggar. Oimsider stod Werner ansilkte mot ansikte med ”Tree ton” ä Idet var Weiler! Werner visste san- nerligen inte hur han skulle bete sig. Men han fick snart veta det, ty Weiler rusade på honom, ursinnig som en tiger. Den hemska brottningen pä fjällkammen slutade med att bräda störtade ned i en grusklyfta. Där fann dem Maria och de andra som gett sig ut att söka. Men ingen mer än Mania, för-drängen Franz och é Baumgartner upptäckte ”Tret- tons” hemlighet. Men Blaumgartner teg H tillsvidare. N11 följde en dyster tid. Varken Werner eller Weiler hade skadat sig nämnvärt vid fallet i grusklyftan. Men :själens plågor äro svårare att läka. Werner led av han inte .kun- de förmå sig att, sin plikt likmätigt, anmäla Weiler. Denne å sin si-da glömde sig i en ens- lig jakthydda uppe i fjället och klunde ej för- mås att bege sig hem. Under tid-en hade Baumgartner fria händer beträffande Maria. Hon fick heller aldrig fred. Slutligen rappor- terade Franz detta för sin husblonde och då w .äntligen – kom hedersmannen i Weiler fram! Han gick ner för att anmäla sig själv- för greven. Dä hade redan Werner varit där -och anhållit om avsked för att han försum- mat sin tjänst och ej anmält Weiler. Men just som Werner .gjort detta kom bud att Maria b-egiv-it sig upp i bergen för att leta efter sin far och Yatt man fruktade det värsta; alldenstnnd Baunrgartner följt efter. Greven, :som var en :klok karl, körde först Werner upp i fjället till Marias undsättning och sedan Weiler. Själv .skluile han komma efter med alla sina skogskarlar. fEXpeditionen kom i rätta stunden. Maria hade rälkat ut för Baumgartn-er däruppe men jämte sin fiende blivit .levande begraven av ett fjälllskred. I sista minuter kom undsättningen. Nu blev äntligen allting gott igen. Gerven förlät Weiler, som han så innerligen väl förstod — han var ju själv jägare. Werner fick sin Ma- ria och sitt revir. Det var bara Baumgartner som blev utan. Jo, en lång näsa fick han i alla fall!