ASNEHUDEN. Sagoberättelse i 5 afdelningar. Afdelmng I. 1 Den underbare åsnan. En konung äger en underbar åsna, som hvarje dag lämnar ifrån sig en stor hög guld. Konungen, som just närvar vid uppräknandet af guldet, är i bästa humör.. Prinsessan, som nu inträder i salen, är likasom1 alltid be- dröfvad öfver de ovärdiga känslor konungen gifver uttryck åt. -När konun- gen ej mer förmår uppmuntra henne, tillkallar han sin dotter Patins skydds- fé. För att någorlunda skingra sin skyddslings bekymmer framtager féen ett dyrbart skrin, ur hvilken hon, med en rörelse af trollstafven, framtrollar en kostbar klädnad. – Utstyrd med denna synes prinsessan åter något tröstad. Afdelmng II. Åsnehudem nya. När féen försvunnit återfaller prinsessan, trots konungens alla bemö- danden, i sitt gamla svårmod. Ännu en gång visar sig féen, och för att göra ett slut på konungens otillbörligheter, håller hon honom- med ett tec- ken af trollstafven – vskiljd från dottern föl-medelst ett järngaller. – Till- sammans med prinsessan bestiger hon nu en båt och en vattengudinna för dem därefter i säkerhet. q Dagen förut hade konungen, på dotterns tillskyndan, låtit döda åsnan, , och féen omgjordade prinsessan med huden, som ägde det utomordentliga värdet att kunna skydda mot all slags förföljelse. – I största upphetsning och maktlös måste konungen sålunda bevittna flykten. Afdelmng III. Den förälskade fursten. Prinsessan, som afskytt det dåliga lefnadssättet i hennes rike faders hus, är nu tvingad att i främmande land vakta får, glömd af alla på grund af åsnehuden, som hon nu bär. – Hon nämnes allmänt under namnet åsne- huden. En dag, då hon skall föra fåren i vall, möter henne landets unge, vackre furste, som är ute på. jakt med sitt följe ochlett stort koppel hun- dar. t Förskriickt öfver det larm ryttarne göra iiyr åsnehuden skyndsamt till sin hydda. Den unge fursten har emellertid redan upptäckt henne, och så snart hans jaktsällskap afiägsnat sig, begifver han sig till hyddan och tittar in genom nyckelhälet- i samma ögonblick som prinsessan söker dölja sig genom att påtaga en grof yllekjortel. – Plötsligt framträder féen ur kjorteln och lägger trollmanteln öfver Vsin skyddslings skuldror. – Raskt i afkastande manteln ser sig den tungsinta prinsessan, till ej liten förvåning, vara iförd kunglig skrud. – Öfverväldigad af prinsessans skönhet intränger .den unge fursten helt djärft i hyddan, men vid hans inträde försvinna bägge gestalterna i ett rökmoln. Förgäfves genomsöker fursten hela rummet, han finner blott en liten ring, som åsnehudcn tappat. Hans glädje häröfver är så häftig att han faller i vanmakt. – På grund af furstens frånvaro känner sig hans folk oroligt och begifver sig ut att söka efter honom. De finna honom afsvimmad i hyddan och bära bort honom. Afolelmng IV. Äsnehuden upptäcker; genom ringen. Den unge fursten har ännu ej återhämtat sig efter sviterna af jakten. Han har sorgfälligt gömt den unga flickans ring; i hela landet har han låtit 1 forska efter henne, men utan resultat. Hans förtviflan och I, missräkning här- öfver blifver allt större och undergräfver i hög grad hansfhälsa. Läkaren hade snart kommit underfund med sin unge herres onda. Han sammankallar alla slottets damer och låter dem profva ringen, men ingen kan sätta den ytterligt lilla ringen på sitt finger. Slutligen göres ett upp- rop i hela landet, hvarigenom äfven också, åsnehuden till sist gifver sig till känna. Till allmän förvåning träder hon den lilla ringen utan besvär på sitt finger. I samma ögonblick framträder féen i det med blommor rikligt smyckade kungliga geniaket, gör etttecken med sin trollstaf och i samma stund är åsnehuden förvandlad till en kosteligt smyckad prinsessa. Afdelmng V. Förlofningelz. Prinsessan Åsnehud tager plats vid sidan af den mycket förälskade fursten. Till firandet af den lyckliga förlofningstilldragelsen har den goda féen bidragit genom att f-”rvandla slottet till en öfverjordiskt vacker träd- gård. Hela hofvet, landets samtligaP borgare, soldater och landtbefolkning frambära ful-sten och hans lyckliga brud sina lyckönskningar.