Sneldemonens offer. Prolog: Ester, en förtjusande vacker och ung fru till Arthur Essman, har fallit offer för speldemonen. De skulder som hon samlat sig äro icke fä. För att hälla de värsta ford- ringsägarna från sig, har hon pantsatt alla sina juveler, en af dem, en briljantnäl af högt värde, en bröllopspresent af sin man. Trots alla förluster och varningar från mannen, fortsätter hon dock att spela, i hopp att återvinna vad hon förlorat. ” Dramat: Det är bal hos ambassadören grefve dlAXce. Ester och hennes man Essman äro bland gästerna. Efter supén, kan icke Ester, trots löfte till sin man, icke låta bli korten, 1 det blir som vanligt förlust. Med öfveransträngda nerver Och vilda planer gär Ester frän korten in i musikrummet. Blodet stelnar ilhennes ådror då hon ser den omtalade briljantnälen pä den spelandes axel. Om Arthur, hennes man, fär se det, hur skall det dä sluta, hon har ingen aning om att han redan sett den. Nalen måste hon af- lägsna kosta hvad det vill. Med sin starkt parfymerade näsduk tager hon nålen från den spelandes aXel. Stölden upptäckes snart och man sänder bud efter polisen. Allas misstankar faller pä den oskyldiga kammarjungfrun. Dä Essman. böjer sig öfver den bestulna damen, känner han en stark parfymlukt, just af Idet slag som hans hustru be- gagnar. Han anar genast sammanhanget, han uppsöker henne, och efter en blick,i hans ögon förstår Ester att han anar allt. Utan ett ord gifver hon honom näsduken, vari ännu juvelnålen är förvarad.v Han aHägsnar sig och det blir ett ögonblick af spänning för den unga fru. Hur skall hennes man kunna återställa nålen utan skandal. Polisen anländer och börjar sina undersökningar. Till allas förvä- ning och glädje, icke minst till den misstänkta kammar jungfrun, påträffas nålen nedfallen ä en stol, varest Essman vid ett obevakadt ögonblick satt den. Epilog: Hemkomna lofvar Ester sin man att aldrig spela mer, han tror henne dock icke. Men då han i ett bref som Ester har skrifvit till en väninna, hvari hon omtalar allt, äfven att hon tänker lämna sin man, nu dä hon mistat icke allenast hans kärlek, utan äfven hans aktning, förstår Essman att det denna gäng allvar, och i det han förlä- ter henne, sluter han ömt och innerligt Ester i sin famn. ”WARS”