Skriet i ildmarken Vår bild för oss till Sydamerikas sköna landskap och vilda berg. Solen kastar sina milda men ock brännheta strålar ned pä det leende landskapet. I förgrunden ser vi en ståtlig plantage, ä hvars trappa plantageagarens sköna dotter och en ung cowboy sitta i för- troligt samt-:11.1 En llömsk och bakslug främling, som genom sina in- triger Vunnit insteg hos plantageägaren, harjust bedt fadern om flickans hand. Denne, som redan gifvit sitt samtycke, blifver uppbragt öfver ooWboyns förtrolighet samt jagar honom med speord frän farmen. Dock, plantagen är stor, s 1al och inbjudande är den lummiga parken, innan kort öfverraskas de unga tu af främlingen, med att åter sitta i förtroligt samtal. Lömsk, som han är, underrättar han fadern om hvad han sett. Bort jagas cowboyen för andra gången. Bedröfvad går han till sin egen hydda, framtager en halffärdig sadel, bestämd för den flicka han älskar, sorgsna ilar hans tankar hän mot framtiden. Stackars . unge man, han anar icke för hvilken fruktansvärd plan han inom kort skall falla offer för. Den lömske lialfindiauen, själf sämre än en hund, hatar allt hvad hundar heter. I färd med att misshandla plantageagarens hund, öfverraskas han af denne. Med hårda och kalla ord öfver sitt sinne och ursprung, jagas han från farmen af plantageägaren. Löst sitter revolvern i halfindianens bälte, ett skott och plantageägaren segnar till marken. Halfindiancn vänder sig till flykt och står öga mot öga med den mörke främlingen. Brottslingen ber om nad, han får det, dock mäste han laga så, att skenet faller på den unge cowboyen. Deras lömska planer lyckas, och snart är ett fällande bevis pä den oskyldiges brottslighet utlagd. Då plantageägaren dör af sina utan att ha angifvet våldsverkaren, blifver cowboyen af främlingen angifven såsom den skyldige. En kort rådplägning och han dömes till döden. Till den stora eken, där alla brottslingar mä försona sina brott, föres den oskyldige. Ett skri om förbannande, om rättvisa ekar genom vildmarken. Men den brottslige och den falske angifvaren lyssnar ej därtillJ snart är skriet tystnadt, och männen draga åter bort. Men man och man emellan hviskas där om, att det skriet clarsz Ovanligt lrmgc i bergen, ja det gick längre än något annat skri hade gjort och hvad mera var, det lämnade en viss beklamning kvar hos dem som hörde det. I Den mörke främlingen hörde det skriet ofta, men aktade icke ldärpå.. Den dagen, Lsom han satte förlofningsringeu pä den unga, fa- derlösa flickans finger, ekade dock skriet högre än Vanligt, och än mer, den oskyldigt dömde stod såsom lefvande framför honom. Med fasa och hälft vansinnig af skräck, flyktar den mörke frärnlingen till bergen. Sittande på ett klippblock, ser han halfindianen framför Dubbelt högt ekar skriet, och för den dubbelt skyldiges syn antagerhalfindianen cowboyens skepnad. Med feberbrinnande ögon och med af fasa om- töcknad hjärna försöker främlingen att kasta den förmente coWboyen utför berget. En vild strid kämpas mellan de båda brottslingar-na tills båda störtar utför branten. Ett nytt skri, icke den olycklige cowboyens, utan de skyldiges förtvildade skri öfver straffet som drabbat dem, ekar hemskt och utdraget, likt den lömske schakalens tjut dallrar det genom rymden. Beklämningen, som likt ett tungt moln legat på befolkningens sinne sen den olycklige cowboyens dom gick i fullbordan, försvann likt ett trollslag och lifvet i dalen, där :Domsutslagetr ägde rum, gär åter sin jämna gäng. Solen kastar äter sina leende strålar öfver det sköna landskapet och skriet i Vildmarken har tystnat för alltid. WQEQmK-w