Filmarkivforskning

Publikationer I mediearkivet. Om etableringen av ALB

[Föreliggande temablock utgör en förkortad version av Pelle Snickars artikel, ”Mediestudiets infrastruktur. Om etableringen av Arkivet för ljud och bild”, publicerad i forskningsantologin, Massmedieproblem. Mediestudiets formering (red.) Mats Hyvönen, Pelle Snickars & Per Vesterlund (Lund: Mediehistoriskt arkiv, 2015).

Den artikeln innehåller samtliga referenser som saknas i temablocket nedan – nedan finns alltså inga fotnoter och referenser. För den intresserade kan artikeln i sin helhet dock laddas ned här: snickars_alb_2015.]

Introduktion

Relationen och det ömsesidiga utbytet mellan medier och modernitet under första halvan av svenskt 1900-tal är närmast omöjlig att redogöra för – detta eftersom så lite mediematerial har bevarats (dagspressen undantagen). I återkommande undersökningar har det exempelvis hävdas att bara tio till tjugo procent av den samlade stumfilmen sparats för eftervärlden. Massproducerat audiovisuellt mediematerial som stereo- och skioptikonbilder, stumfilm, fonografrullar, grammofonskivor och tidig radio ansågs i offentligheten inte ha något större kulturellt eller konstnärligt värde. Tryckta medier samlades (genom pliktexemplarslagens försorg) på Kungliga biblioteket i Stockholm, men andra medieformer betraktades mest som kommersiella attraktioner vilka ägnades föga officiell uppmärksamhet – med undantag för fotograferingskonsten. Inom ramen för Svenska turistföreningens publika verksamhet byggdes därför fotosamlingar upp. Foto- och fonografiska medier fick också en viss dokumenterande roll inom antropologin eller röntgenvetenskapen. På Nordiska museet började man i etnologiskt syfte att kring 1900 använda den fotografiska apparaturen som ett empiriskt forskningsinstrument – därefter filmmediet. På museet etablerades framöver en kulturhistorisk filmverksamhet och gradvis etablerades ett omfattande filmarkiv.

Även Tekniska museet är en central aktör i sammanhanget då Svenska Filmsamfundet – en sammanslutning av branschfolk, regissörer och filmkritiker med uppgift att främja filmen – hade sina ”Filmhistoriska samlingar” med bild- text- och filmarkiv deponerade där från sent 1930-tal till 1963. De konstnärliga framgångarna för Victor Sjöström och Mauritz Stiller hade gjort filmen till konst att bevara, och mediets kulturella och samhälleliga relevans ökade därtill genom ljudfilmen kring 1930. Ljud och röster hade då också sedan en tid sparats på det nystartade Radiotjänst där ett grammofonarkiv byggts upp. Den tidiga rundradion direktsände sina program, och först under det sena 1930-talet började Radiotjänst att spara sina utsändningar på lackskivor.

Inrättandet av någon form av statligt eller kommunalt mediearkiv debatterades med viss regelbundenhet i den svenska dagspressen både före första världskriget och under mellankrigstiden. De initiativ som togs var i regel av privat och semi-kommersiell natur, exempelvis det filmarkiv som Svensk Filmindustri byggde upp inom ramen för sin skolfilmsverksamhet under 1920-talet. Den traditionella arkiv- och bibliotekssektorn var emellertid länge kallsinnig, och först under 1950-talet framförde riksbibliotekarie Uno Willers tanken att inrätta ett nationellt ljudarkiv. Flera skivproducenter visade sig vara villiga att gratis leverera exemplar av varje producerad grammofonskiva. 1958 etablerades därför Nationalfonoteket – ett nationellt ljud- och musikarkiv – med Kungliga biblioteket som huvudman.

Nationalfonoteket och expansionen av ett antal andra mediearkiv kring 1960 – som exempelvis Sveriges Radios olika mediearkiv och Svenska filminstitutets (SFI) filmarkiv – vittnar om en komplex och sammanflätad mediearkivarisk situation i Sverige. Bransch, stiftelser, public service och statliga myndigheter skulle dels samla in och förteckna ett snarlikt mediematerial, dels försöka att samarbeta och effektivisera dessa arkivverksamheter. Det var omständigheter som under lång tid kom att prägla såväl praktiker som föreställningar kring hur audiovisuella medier bäst skulle bevaras och tillgängliggöras. Den mediearkivariska situationen var inte bara svår att överblicka, institutionella särintressen tog lätt över handen. Det gällde exempelvis access till det samlade mediematerialet; tillgängligheten för externa medieforskare till arkiven var under 1960-talet starkt begränsad på såväl SR som på SFI. Det var dock inte förvånande. Filminstitutet hade visserligen tillsatt en filmforskningsgrupp, men som stiftelse var man utan egentligt forskningsuppdrag. Detsamma gällde Sveriges Radio. Där bedrevs förvisso intern forskning inom ramen för Publik- och programforskningsavdelning (PUB), men programarkiven på SR var främst ämnade att stödja framtida programproduktion. 1964, samma år som Svenska Filmsamfundet filmhistoriska samlingar kom att inkorporeras i det nystartade Svenska filminstitutet, köpte Sveriges Radio till exempel Svensk Filmindustris så kallade SF-arkiv med mer än 5 500 kort- och journalfilmer. Köpet ska betraktas i ljuset av filmmediets centrala roll för televisionen som en sorts basmaterial för produktion, men dåvarande SF-direktören Kenne Fant såg det också som ”ett betydande samhällsintresse att det här filmmaterialet kommer i händer som kan utnyttja det efter förtjänst.” Möjligen hade han forskning i åtanke. Men generellt präglades landets mediearkivariska situation vid mitten av 1960-talet av att en rad aktörer på fältet hade olika slags arkivuppdrag och egna institutionella skäl till vad som prioriterades i bevarandesyfte. Det paradoxala är att dessa organisationer samtidigt var centrerade kring snarlika typer av medier – material som i fallet med SF-arkivet dessutom materiellt migrerade mellan organisationerna ifråga. Forskarna hölls dock länge på armlängds avstånd.

Utanför arkivet – missnöjda forskare

Att placera in en ny mediemyndighet i skärningspunkten mellan mediebransch, SR, SFI och KB var givet ovanstående resonemang institutionellt komplicerat. Att forskarsamhället under denna period av mediearkivariskt stillestånd var irriterat och understundom rentav förargat är därför inte konstigt. ”Hur fungerar radioarkivet?”, frågade sig exempelvis Uppsala-docenten Germund Michanek i en debattartikel i Dagens Nyheter i februari 1968. Kommer framtida forskare ”att förgäves söka i radioarkivet efter en politisk intervju, en moraldebatt, en diskussion mellan författare och konstnärer?” Som tidigare verksam producent på SR hade Michanek viss inblick i den interna arkiv-verksamheten. Länge trodde han att det mesta sparades. För det borde material göras enligt SR:s arkiveringsprinciper. Men så var inte fallet. Problemet, framhöll Michanek, var att redaktionerna inte följde gängse bevarandeprinciper. ”Ännu i nådens år 1968 avmagnetiseras alla program, såvida man inte kan finna ett särdeles övertygande skäl för att bevara det.” För SR fanns nämligen inga speciella skäl att spara program som man inte hade rätten att återanvända. Enligt Michanek var det därför frustrerande att SR saknade förmåga att bevara den bild av ”dagens Kultur-Sverige som företaget själv skapar”. Framtida forskare skulle därför inte göra sig några illusioner, avslutade han syrligt. Bäst resultat framgent var förmodligen att ”göra efterlysningar i pressen i hopp om att det skall finnas privata bandupptagningar av de tusentals program som Sveriges Radio har förstört”.

Det var elakt – och en tid senare skärpte faktiskt Robert W. Rönström kritiken av SR. Att SR enbart sparade material ur programsynpunkt var en styggelse. Detta ”monopol” hade, enligt Rönström, inte rätt att mot kommande generationer ”handskas så vårdslöst med kulturmaterial”. Rönström – mest bekant i arkivkretsar för att ha initierat ”Operation Stenkaka” där folk uppmanades att skänka sina gamla stenkakor till Nationalfontoteket istället för att kasta dem (vilket resulterade i 40 000 inlämnade skivor) – menade därför att arkivproblemen var så pass angeläget att det borde tas upp i riksdagen för lagbeslut. Mot samtidens ”oförstånd i Radiohuset” manade han till ett arkivariskt upprop.

Michanek och Rönström fick några veckor senare svar på tal av Folke Lindberg, dåvarande chef för biblioteks- och arkiveringsavdelningen på SR. Han avfärdade en del av Michaneks och Rönströms påståenden, men tillstod samtidigt att ”arkiveringsproblemen beträffande ljudradio och TV-inspelningar … är verkligen utomordentligt svåra och komplicerade.” Att som forskare misstänkliggöra SR:s ”mycket omfattande arkiveringsverksamhet” var emellertid inte rätt väg framåt. Snarare vill Lindberg uppmärksamma att om forskningen krävde ”en mer eller mindre total arkivering av inspelningar”, ja då ”hör till bilden de juridiska problemen, frågan om en organisation för att ta hand om detta väldiga material (katalogisering, lokaler, maskiner), beständighetsfrågan m.m. Vidare borde inte bara Sveriges Radio höra till bilden, utan även grammofon- och filmindustrin, teatrar, orkesterföreningar etc.”

I det hade Lindberg rätt. Det var också ett motargument (mot att SR skulle ta större arkivariskt ansvar) som figurerat i undertexten till 1960 års radioutredning. Förutsättningarna för att skapa ett nationellt audiovisuellt kulturarv, till gagn för såväl forskare som andra intresserade, var därför långt större än att omfatta arkiverings- och gallringsprinciper på SR. I en slutreplik av Michanek – med den uppfordrande titeln, ”Radioarkivet och framtiden” – frågade denne sig emellertid om det verkligen var nödvändigt att gallra överhuvudtaget. De flesta som var insatta i frågan beklagade sig till exempel över ”den tanklösa generalgallring” som SR utfört före dess att man flyttade in i Radiohuset på Gärdet i Stockholm i början av sextiotalet. Fyndigt påtalade han att ”vi är lyckliga över att SFs journalfilmer finns kvar”, men vi fördärvar ”gladeligen vår egen tids ljudhistoria … på löpande band”. Gallringen på SR utfördes ofta av utrymmesskäl; men hur skrymmande var egentligen det audiovisuella materialet? Michanek gjorde bland annat en jämförelse med de vetenskapliga biblioteken och pliktexemplarslagen som sedan 1661 stadgade att ett exemplar av varje trycksak som framställdes i riket skulle lämnas till det kungliga kansliet. ”Varenda pangpangbok och varenda tidning bevarar vi enligt lagens påbud i minst fem exemplar”. I jämförelse med de hyllkilometer per år som dessa alster generade skulle SR:s ”årsproduktion kräva ett mycket blygsamt utrymme.” Liksom Rönström menade därför även Michanek att det var hög tid att statsmakterna tog sitt ansvar – detta så ”att det talade ordet får sin självklara plats bredvid det tryckta.”

Debatten om SR, forskning och radioarkivet i DN under våren 1968 kan ses som ett symptom på hur komplicerad den mediearkivariska situationen var i Sverige vid denna tidpunkt. Å den ena sidan var de flesta ense om att det nya etermediala informationsutbud som präglade efterkrigstiden – och som medieforskarna ville studera i detalj – borde bevaras och göras åtkomligt för forskning (liksom i egenskap av kulturarv för kommande generationer). Men å den andra sidan gick det inte att komma åt SR eftersom deras huvuduppdrag inte alls handlade om bevarande. Att klanka på SR var lätt gjort. Men lika lätt hade SR att avfärda kritiken eftersom alla var överens om att public service uppgift var att producera program. Att spara program och tillgängliggöra dem för forskning förblev per definition sekundärt.

Noterbart är dock att SR återkommande i olika budgetäskanden i skarven mellan 60- och 70-tal försökte få anslag för någon form av forskarservice. I SR:s petita från 1971 (den tidigare benämning på myndigheters framställning till regeringen om anslag för kommande budgetår) lär det till exempel ha äskats 185 000 kronor för detta ändamål – men begärda medel avvisades. SR sökte också pengar från Riksbankens jubileumsfond för att ”under en begränsad tid anställa [en] forskningsassistent.” Men också där blev utfallet klent. Även om forskarservice inte var någon primär uppgift för SR, så var bolaget intresserat av att försöka etablera någon form av servicefunktion. Till det var man möjligen tvungen av politiska skäl. Men den forskarfientlighet som akademin menade kännetecknade SR har därför också en annan sida. Man ska inte glömma bort att genom den interna forskningsverksamheten på PUB så fördelade SR betydande resurser och anslag till den samtida medieforskningen. Dåvarande arkivchefen på SR, Stellan Norrlander, återkom därför inte sällan till forskningsfrågor; SR äskade medel, och i en artikel från sommaren 1970, ”TV – arkiv till forskningens tjänst”, lyfte han exempelvis fram mediearkivens ”värde för forskning”. Norrlander hävdade till och med att teve kunde ”utgöra en primärkälla vid forskning på områden som … inte alls har med televisionen att göra”. Möjligen handlade just detta inlägg om ett slags läpparnas bekännelse – som moteld givet forskarkritiken mot SR. Under alla förhållanden var SR på det klara med det forskningsintresse som fanns kring den egna produktionen, och inte minst de politiska tryck som existerade för att tillförsäkra forskare access.

Sveriges Radio var dock aldrig intresserade av att till fullo ikläda sig rollen som forskningsarkiv. Givet de andra medieinstitutioner (med visst arkivbestånd) som redan var etablerade, är det emellertid något förvånande att ingen förespråkade att Kungliga biblioteket eller Svenska filminstitutet skulle få ett utökat lagstadgat ansvar för nya medier – vare sig i DN-debatten 1968 eller i andra sammanhang vid denna tid. Men även sådana förslag hade presenterats, så hade de förmodligen stött på patrull. Som framgår av Dataarkiveringskommitténs efterlämnade papper var vare sig filminstitutets VD Harry Schein eller riksbibliotekarie Uno Willers några varma förespråkare av en sådan lösning. Nationalfonotekets verksamhet byggde som påtalats på en frivillig överenskommelse mellan KB och grammofonbranschen, och Willers var uttryckligen motståndare till lagstiftning på området. ”Jag har vid många tillfällen förut varit emot en lagstiftning och vårt system med överenskommelse på frivillighetens väg [när det gällde leverans av grammofonskivor] har fungerat minst lika bra som tryckfrihetsförordningens bestämmelser ang. tryckleveranser”, skrev han till exempel i ett senare brev till riksarkivarien (och ordföranden för DAK) Åke Kronow. Till viss del handlade frågan också om institutionell prestige. Scheins filmhus värnade om filmkonsten och filmkulturen, och Willers KB om bildning och böcker. Att någon av dem skulle spara lågkulturella teve-program från (och åt) SR föresvävade dem därför inte – i synnerhet inte eftersom de visste att de snabbt hade hamnat i en underordnad ställning visavi giganten SR.

Ur arkivet – DAK och informationsbehandlingens databärare

Som ett slags coda till den arkivdebatt som fördes i Dagens Nyheter våren 1968 publicerade dåvarande chefen för Nationalfonoteket, Claes M. Cnattingius, ett sent inspel i diskussionen. Han gjorde i sin artikel två övergripande påpekanden, dels om Nationalfonotekets uppgift och funktion (både nationellt och inom KB), dels om det nyligen påbörjade arbetet inom Dataarkiveringskommittén. Den hade vid den här tidpunkten precis påbörjat sitt arbete – de första protokollen härrör från januari 1968 – och Cnattingius ingick i DAK som expertmedlem (och representant för KB).

För det första påminde Cnattingius i sin DN-artikel om den roll som Nationalfonoteket hade för arkivering av svenskt ljudmaterial, och där inspelat material ”i första hand [var] avsett för framtida forskning”. Som Nationalfonotekets chef var det givetvis hans uppgift att argumentera för att denna verksamhet borde tilldelas större anslag (vilket han gjorde) – att påpeka något annat hade varit tjänstefel. Cnattingius vände sig därför mot den idé som figurerat i DN-debatten om att etablera ytterligare en arkivinstitution; ”det torde vara en överloppsgärning att inrätta ännu en sådan”. Men givet Cnattingius argumentation kan man också undra vilken status som Nationalfonoteket egentligen hade på KB. Willers motsatte sig som påtalat lagstiftning på området (vilken i ett slag hade gjort Nationalfonoteket till en helt central aktör). Snarare förefaller verksamheten där bedrivits på ett slags frivillighetens sparlåga. Visserligen gjordes under Cnattingius ledning en del insatser under 1960-talet för att rädda äldre fonografcylindrar. Men tillgången till personal och resurser var ständigt otillräcklig. En assistenttjänst räckte inte långt, och när tillväxten av insamlat ljudmaterial stannade av under det sena 1960-talet, detta eftersom de flesta äldre 78-varvsskivorna samlats in och stenkakorna förtecknats, så var det nästan som om luften gick ur Nationalfonoteket.

Cnattingius själv bytte i denna veva följaktligen jobb – och blev symptomatiskt nog chef över grammofonarkivet på SR. Men han var som sagt också från början en synnerligen aktiv expertmedlem i Dataarkiveringskommitténs arbete – och dess uppdrag var också något han lyfte fram i sin DN-artikel 1968. Cnattingius anförde där att det fanns ”anledning att tro” att de mediala arkivproblem som debatterats under de senaste två månaderna i DN nu snart skulle vara ”ur världen”. Anledningen till det var just DAK, en statlig utredningskommitté som hade att ”avge ett betänkande om de nya databärare som under senare år fått en allt större utbredning”. Förutom en undersökning av vilka institutioner och företag som använde databärare (som magnetband), mediearkivarisk hållbarhet och ”allmänna principer för bevarande”, så skulle DAK också se över de aktuella och omdebatterade frågorna kring arkiven på SR. Cnattingius var då (i april 1968) hoppfull, men fick ändå somligt om bakfoten. Han avslutade nämligen sin artikel med att påpeka att eftersom DAK redan inlett sitt arbete, så kunde man ”vänta sig ett ståndpunktstagande rörande dessa frågor relativt snart”. I realiteten tog det DAK nästan tio år att utreda dessa frågor.

Varför det tog sådan tid att utreda tidsbaserade medier – detta ”långa och besvärliga arbete med ljud- och bildarkiveringen” som DAK:s ordförande (tillika riksarkivarie) Åke Kromnow, kom att kalla sin utredning – berodde dels på frågans organisatoriska komplexitet, dels på bristande (och famlande) kunskap om moderna mediers arkivbeständighet. 37 bevarade volymer på Riksarkivet vittnar om att DAK arbetade idogt och utförligt i nästan ett decennium med olika slags lagringsmedia och hur samtidens svällande informationsutbud bäst skulle bevaras. Två betänkanden kom att publiceras under 1970-talet – Bevara ljud och bild. Förslag om arkivering av radio- och tv-utsändningar, grammofonskivor, spelfilmer m.m. (SOU 1974:94) och Moderna arkivmedier (SOU 1976:68). På flera sätt gjorde de att Sverige i ett slag framstod som synnerligen data-arkivariskt framsynt i internationell jämförelse. Framför allt det första delbetänkandet var också helt centralt för den nationella medieforskningens räkning. Ett resultat var att pliktleveranslagen utvidgades i slutet av sjuttiotalet till att omfatta också ljud- och bildupptagningar. En speciell arkivinstitution inrättades 1979 – Arkivet för ljud och bild. Inte bara tryckte DAK på att ”information, opinionsbildning, kulturella framställningar m.m. som läggs fram inför offentligheten genom de moderna medierna såsom radio, tv, fonogram, film och videogram blir bevarade i en omfattning som någorlunda svarar mot vad som är fallet med tryckta skrifter” – DAK var en kommitté som närmast profetiskt insåg att framtiden bäst skulle bevaras (och beskrivas) genom att arkivera data.

DAK kom under det tidiga 1970-talet att ägna sig åt framtidens mediearkivering i Sverige. Ett tilläggsdirektiv från regeringen sommaren 1972 (undertecknat av dåvarande utbildningsminister Ingvar Carlsson) stipulerade att DAK utöver tidigare erhållet utredningsuppdrag rörande bild- och ljudupptagningar hos Sveriges Radio, också skulle uppdras att ”utreda allmänna arkiveringsproblem sammanhängande med ljud- och bildupptagningar. Därvid bör särskilt frågan om Nationalfonotekets framtida ställning och uppgifter samt möjligheterna till samverkan mellan skilda institutioner på detta område beaktas. Kommittén bör samråda med Kungl. biblioteket och Svenska filminstitutet.”

Går man igenom de samlade protokollen och minnesanteckningarna i DAK:s arkiv är det just samarbetssvårigheter mellan de olika nationella arkivinstitutionerna (främst SR), samt deras olikartade bevarandekriterier och synsätt som var ett ständigt och återkommande diskussionsämne. Två månader efter att Cnattingius publicerat sin DN-artikel gjorde exempelvis han och DAK i juni 1968 ett studiebesök på SR. Där redogjorde Folke Lindberg – som försvarat SR i DN-debatten – i detalj om arkivförhållandena på Sveriges Radio. I protokollet framgår bland annat att SR:s arkiv innefattade: ”Musikbiblioteket, Referensbiblioteket, Dokumentarkivet, Grammofonarkivet, Inspelningsarkivet [och] Pressarkivet”. Därefter föredrog Lindberg hur radio- och teve-program i praktiken sparades (eller inte), detta efter att programmakare eller producenter ansökt om arkivering och två interna arkivkommittéer på SR bestämt vad som skulle sparas.

Att DAK hade synpunkter på detta förfarande – och det uppenbarligen redan under studiebesöket på SR – framgår också av protokollet. Där heter det att ”Riksarkivarien framhöll att en svaghet … syns ligga däri att en producent kunde förmodas se på materialet ur helt andra synpunkter än exempelvis en historiker. Man kunde således knappast räkna med att ett sakligt sett intressant men formellt eller tekniskt sett mindre lyckat program skulle föreslås till arkivering. Det är alltså osäkert om programmakarna förstår att avgöra vad som bör bevaras.” Detta var DAK:s första kontakt med SR – men inte den sista. Kromnows reservation innehöll i princip de huvudsakliga invändningar som DAK framgent skulle återkomma till när det gällde arkiveringsprinciperna på SR. I korthet, menade de professionella arkivarierna inom DAK att SR:s arkivpraktiker var högst otillfredsställande – speciellt ur ett forskningsperspektiv.

En närmats stående punkt i mötesprotokollen från DAK i skarven mellan 1960- och 1970-tal är därför diskussionen kring Sveriges Radios ”arkivproblem”. ”Producenternas och avdelningschefernas bristande arkivintresse [på SR] leder till att ungefär hälften av [det sända] materialet så gott som omedelbart utgallras”, noterades i ett protokoll i mars 1969. ”Mycket återstår ännu att göra”, hette det ett år senare, ”innan DAK kan föreslå SR någon lösning”. På ett annat möte framhöll Kromnow ”att utöver utgallringen i producentledet” så sker på SR även ”en gallring genom att direktsändningar ofta ej bandas.” I just detta protokoll från hösten 1969 framgår att DAK redan då ansåg det ”klarlagt” att gallringssystemet hos SR alls inte var ”tillfredsställande, eftersom SR:s arkiv kan anses vara ett nationalarkiv”. För bolagets egen räkning föreföll SR-arkiven fungera väl som stödfunktion till programverksamheten. Men betraktat som audiovisuellt nationalarkiv var bevarande- och tillgänglighetsprinciper på SR helt otillräckliga.

Det var just detta som var den springande punkten och som gjorde DAK:s arbete komplicerat. Uppdraget från regeringen handlade om att utreda SR:s arkivverksamhet – potentiellt på tvärs mot moderbolagets egna preferenser. Det var samma ifrågasättande som förekommit i 1960 års radioutredning. Ibland förefaller det som om kommittémedlemmarna inom DAK själva tvekade om sitt mandat. Hade man verkligen ”befogenhet att ange nya riktlinjer för arkiveringen hos SR”, frågade sig en expert så sent som i maj 1971. Men DAK hade de facto tilldelats makten att (åtminstone) föreslå förändringar som SR inte önskade sig. Kromnow tvekade därför inte att sätta press på SR: ”Ordföranden förklarade att departementschefen hade givit DAK uppdraget att utreda SR:s arkivfrågor, därför att det är ett allmänt intresse att arkivvården hos SR ej endast skall tillgodose den egna programverksamheten. SR:s arkiv bör även bli tillgängliga för forskning av de mest skilda slag.” DAK hade alltså möjligheten att bestämma om detta skulle ske ”inom SR:s ram” eller om någon ”extern arkivdepå” istället borde upprättas.

Av DAK:s protokoll att döma var det bristen på forskarservice hos SR som gjorde att utredningen redan i början av 1970-talet lutade åt att det bästa förslaget för att lösa denna forskningsfråga, samt bevarandet av nationens hela audiovisuella kulturarv, var att skissa på en helt ny arkivinstitution. I ett PM från februari 1970 listade Claes M. Cnattingius en del principiella synpunkter på ”den eller de organisationer, som skall ta hand om ljud- och bildupptagningar”. Bland DAK:s samlade arkivvolymer är detta PM ett av de mer centrala. Här presenterades nämligen den principiella skillnaden mellan ett medialt ”bruksarkiv” (för SR:s räkning) och ett ”allarkiv” (för forskningens räkning), en uppdelning som kom att bli vägledande för DAK:s fortsatta arbete. Cnattingius tänkte sig att SR hade mandat att sköta ”bruksarkivet” efter eget bevåg; exempelvis skulle de ha rätt att gallra allt material som ”ur SR:s synpunkt är ointressant för kommande verksamhet.” I det långt mer omfattande ”allarkivet” skulle däremot i princip allt material sparas. Kvaliteten på det inspelade materialet kunde där vara lägre eftersom forskningen kunde acceptera ”tekniskt enklare och därför billigare inspelningar”. Arkivbeständigheten hos olika databärare bedömde Cnattingius vara ungefär lika, det vill säga oberoende av inspelningskvalitet. Men, frågade sig Cnattingius, skulle ”programproducenten vara en med forskaren jämställd kund hos allarkivet?”

Cnattingius idé om ett allarkiv hade förmodligen sin bakgrund i att det redan existerade enklare inspelningar hos SR av (i princip) allt sänt material. I den förordning om tillämpning av den så kallade radioansvarighetslagen – som reglerade yttrandefriheten i radio- och teve-program, utfärdat av Justitiedepartementet 1967 – framgick nämligen i paragraf sex att: ”Programföretaget skall ombesörja upptagning av varje program som sändes. Upptaget program skall bevaras minst sex månader från sändningen.” Det var med andra en sort prototyp till ett allarkiv. Men Cnattingius utvecklade sin idé genom att påpeka att det inte med nödvändighet var SR som skulle sköta detta arkiv. Nationalfonoteket kunde exempelvis få ett utökat mandat och bli ”ett ’audiovisuellt mediatek’ för forskning”, eller så kunde det ”överlåtas åt filminstitutet att ta hand om det material, som SR ej önskar arkivera, men som forskningen och andra har intresse av att få bevarat för framtiden.”

Den rent konkreta och fysiska lokaliseringsfrågan av detta ”mediatek” berördes därför också i Cnattingius PM. Det var en fråga som framöver skulle diskuteras intensivt inom DAK, liksom ”mediatekets” organisation. Lokalmässigt figurerade det så kallade Kronobageriet i Stockholm tidigt i sammanhanget, detta eftersom Nationalfonoteket sedan tidigare var tänkt att flytta in i dessa lokaler. Men intressant nog poängterade Cnattingius i sitt PM att det nya mediearkivet också mycket väl skulle kunna placeras i landsorten, och detta framför allt av säkerhetsskäl. Geografiskt avstånd skulle framöver spela mindre roll, menade han. ”Inom överskådlig tid synes teletekniken komma att medge fullgod transmission till terminaler på olika håll, exempelvis hos universitetsbibliotek, riksarkivet och andra institutioner.”

Om arkivet – Bevara ljud och bild på remiss

I maj 1974 hade arbetet inom DAK fortskridit så pass långt att riksarkivarie Kromnow skrev ett personligt brev till sin kollega riksbibliotekarie Willers: ”Käre Uno, vårt långa och besvärliga arbete med bild och ljudarkiveringen börjar närma sig sitt slut. Huvudproblemet har ju varit SR:s arkivering.” Brevet ger en fingervisning om hur Kromnow och DAK tänkte sig att landets mediearkivariska situation skulle lösas framöver – delvis på tvärs mot uppfattningar på SR, men förmodligen också på Svenska filminstitutet. För Kromnow var det därför viktigt att Willers samtyckte. KB spelade en nyckelroll eftersom det var Nationalfonoteket som primärt skulle omstruktureras och uppgraderas (eller införlivas beroende på perspektiv) till en ny sorts medieinstitution. ”Vi var först inne på att lägga ljudarkiveringen på nationalfonoteket och bildarkiveringen på filmarkivet”, påtalade Kromnow i sitt brev. Men sedan var det som om medlemmarna inom DAK gradvis ändrade uppfattning, detta eftersom ”ljud och bild så ofta är förenade, att någon klar gräns mellan dem inte kan dras. … Våra tankar går därför nu ut på att föreslå en utveckling av nationalfonoteket till att omfatta inte bara SR:s ljudmaterial m.m utan även hela bildsidan, även filmen. De planerade lokalerna i Kronobageriet lär tåla en sådan utvidgning vad avser i vare fall de administrativa delarna; materialet torde dock kräva en särskild depå. Nå, lokalfrågan får inte hindra en principlösning av det hela.”

För Kromnow handlade DAK:s arbete vid denna tidpunkt våren 1974 om principiella överväganden. Utredningen hade pågått under lång tid, och även om en genomgång av DAK:s protokoll ger vid handen att audiovisuella medier och deras arkivproblematiker ingående (och utförligt) diskuterades – gärna parallellt med andra medier som mikrofilm och dagspress – så förelåg ändå en skriande brist på konkreta förslag. Som påtalats tidigare var frågan organisatoriskt synnerligen komplicerad. Frustrationen var därför påtaglig. I ett mötesprotokoll i januari 1974, vid en tidpunkt då huvuddragen i det kommande delbetänkandet rimligen borde ha varit klara, utbrast exempelvis Claes M. Cnattingius att det trots allt arbete fortsatt fanns betydande svårigheter att få en överblick av allt ”samtida AV-material”. Frågan om tillhandahållande försvårades bland annat ”därigenom att man rör sig med så olika komponenter, bild- och ljudband, film och stillbilder av olika slag samt böcker.” DAK:s arbete föreföll emellanåt alltså även inkluderat biblioteksmaterial: ”bok med tilläggskomponenter, dvs ett hybridmedium, som ej så lätt kan inpassas i medieteket. Skulle vi utreda detta grundligt, blir vi fördröjda ett halvår.”

Av bland annat dessa skäl var Kromnow angelägen om att hitta en fungerande lösning på hur rollfördelningen borde se ut mellan landets olika arkivinstitutioner med (visst) ansvar för audiovisuella medier. Principiellt laborerade DAK med tre huvudförslag: (1.) att arkivverksamheterna på KB, SR och SFI byggdes ut inom respektive institution, (2.) att arkivverksamheterna på KB och SFI byggdes ut inom respektive institution, och härvidlag inkluderade radio från SR på KB och bildupptagningar från SR på SFI, (3.) att arkivverksamheten samlades till en ny, central institution (under eget eller annans huvudmannaskap). Dessa förslag utgjorde i korthet grunden för betänkandet. DAK gjorde heller inte någon hemlighet av att man förespråkade den sistnämnda idén, det vill säga etableringen av ett helt nytt mediearkiv och då gärna i form av en fristående statlig myndighet.

I början av maj 1974 skrev Kromnow därför som sagt till Willers. Dagen före hade han dock skickat ett brev till direktörerna Harry Schein (SFI) och Nils-Olof Franzén (SR). Det gemensamma brevet till dem var mycket kortfattat; ett sorts följebrev till ett medskickat förslag ”som försökte finna lösningar på den besvärliga problematiken” – och innehöll intressant nog inte de principiella förslag om en ny institution som Kromnow dagen efter skickade till Willers. Det hela ger intrycket av att Kromnow försökte lansera sin idé med ett nytt mediearkiv genom att närmast smuggla in den hos SFI och SR.

Möjligen fick han kalla fötter. Tre dagar senare skickade Kromnow nämligen ånyo ett brev (men nu bara till Schein) i vilket han bokstavligen påtalade att han ”glömde” nämna att DAK i sitt utlåtande givetvis skulle ”belysa och ta ställning till konsekvenserna av kommitténs förslag för bl a filminstitutets filmarkiv.” Kromnow ville gärna diskutera saken närmare med Schein, och det gällde inte minst den kniviga frågan hur det nya mediearkivet skulle få tillgång till filminstitutets arkiv. DAK var på det klara med att filminstitutets filmarkiv, som man sedermera uttryckte det i sitt förslag, ”inte utan vidare” kunde överföras till det nya mediearkivet. Dels behövde SFI arkivet för sin interna verksamhet, dels utgjordes filmarkivet av depositioner med speciella villkor. Schein deltog därför i ett DAK-sammanträde i mitten av maj 1974. Ur protokollet framgår att han ”allmänt sätt” var enig med DAK om de förslag som skulle presenteras i det kommande utlåtandet, detta sånär som på ”en viktig punkt”. För Schein var det ett krav att vissa filmer också skulle bevaras på ”ursprungligt medium” – det vill säga på filmbas och inte i omkopierad form på den nya arkivinstitutionen. Enligt (en ganska så tvärsäker) Schein var arkivering av film på videoband rimlig för cirka 85 procent av all produktion. För resterande 15 procent var detta emellertid ”otillräckligt”, eftersom ”den avsedda upplevelsen och intrycket uteblir, om filmen ses i annat förminskat format.” Schein var som bekant inte rädd för att skräda orden. För den här typen av film, ”som alltså gäller konstnärligt mycket värdefull produktion”, var det enligt honom tvunget att den också bevarades i originalformat. Implicit lanserades här med andra ord idén att filminstitutet skulle utgöra ett självstyrande filmarkivariskt komplement till den nya arkivinstitutionen.

Scheins möte med DAK är därför illustrativt för de skiftande mediala arkivhierarkier som kom till uttryck i slutfasen av DAK:s arbete med sitt delbetänkande. Film var (för Schein) primärt en konstart och kunde inte kopieras hursomhelst. Möjligen gick det an för forskningsbruk, men definitivt inte som reell filmarkivarisk praktik. Dessutom reglerades tillgången till arkivet på filminstitutet av kniviga depositionsavtal (vars exakta innebörd SFI hade tolkningsföreträde till). Bland de audiovisuella medierna tronande filmkonsten därför med självklarhet överst; filmen skrevs bokstavligen fram som ett speciellt medium – och skulle så förbli i mediearkivariskt hänseende i Sverige. Detta trots att Schein insåg att etableringen av ett nytt mediearkiv givetvis skulle påverka SFI:s arkivverksamhet (om inte annat så över tid).

Saken komplicerades av att Filmutredningens slutbetänkande, Samhället och filmen 4 (SOU 1973:53) – i vars utredningskommitté Schein givetvis ingick – just då var ute på remiss. En månad efter Scheins träff med DAK, i juni 1974, skickade de sitt remissvar, i vilket det framhölls att DAK inom närtid skulle presentera en lösning med ”en betydande arkivering av ljud- och bildupptagningar. Denna skall omfatta både tv-program och film och omhändertagas av en särskild institution. Detta bör bli till stor gagn för bl a massmedie- och filmforskningen. På sikt kommer emellertid filminstitutets filmarkivs verksamhet att påverkas.” Frågan var bara hur – och på vilket sätt som Schein kunde minimera att någon utomstående lade sig i filminstitutets arkivverksamhet.

I november 1974 presenterade DAK så till sist delbetänkandet, Bevara ljud och bild. I sedvanlig stil gick förslaget ut på remiss, i detta fall till ett femtiotal remissinstanser. De flesta av dessa ställde sig positiva till DAK:s förslag om en ny pliktexemplarslag och en ny arkivinstitution som mottagare. Remisskörden var betydande, men är framför allt intressant eftersom man i den kan skönja två radikalt olika mediearkivariska strategier där man kan man med fördel kan kontrastera Nationalfonotekets öde med Svenska filminstitutets fortsatta filmarkivariska verksamhet. När Nationalfonoteket så småningom införlivades i ALB upphörde nämligen fonogram att vara ett specifikt materiellt medium med sitt eget arkiv. Grammofonskivorna blev snarare till en ljudbärare bland många andra som kunde kopieras i musikvetenskapligt forskningsintresse (som framgent visade sig vara ganska marginellt). I jämförelse gjorde arkivverksamheten på Svenska filminstitutet motstånd för att inte införlivas i den nya medieinstitutionen. Tillvägagångssättet var alltså radikalt motsatt det som KB förespråkade. I ett gemensamt (och kort) remissvar på DAK:s betänkande (författat tillsammans med forskningsbiblioteksrådet) tillstyrkte KB därför helt sonika inrättandet av ett nytt mediearkiv, och det utan att Willers med en enda rad nämnde något om Nationalfonoteket. Filminstitutet behövde visserligen inte tänka speciellt mycket på de primära användarna, nämligen forskarna. Men i filminstitutets remissvar gjorde Schein nära nog sitt yttersta för att argumentera för ett separat filmarkiv.

Min poäng är här inte att recensera olika remissvar, utan att frilägga radikalt olika arkivstrategier som två centrala institutioner (SFI och KB) använde, inte minst eftersom dessa kom att prägla den forskarorienterade verksamheten på ALB under lång tid. Dessutom säger de en hel del om mediekulturella hierarkier. Framför allt Svenska filminstitutets remissvar på DAK:s betänkande är principiellt intressant i detta avseende. För Schein – som naturligtvis skrev (eller snarare dikterade) remissvaret – framstod det som en självklarhet att ”arkivera audiovisuellt material”; det var rentav identiskt med ”det sedan länge i alla civilisationer erkända behovet att arkivera tryckta skrifter”. Filminstitutet tillstyrkte därför DAK:s förslag, med förbehållet att de utgjorde en ”alltför senkommen insikt om de audiovisuella mediernas växande betydelse i samhället.” Scheins huvudproblem var emellertid hur han skulle hantera utredningens diskussion om ”tillgång till filminstitutets arkiv”. Filminstitutet var som sagt överlag positiva till utredningsförslagen, men Schein gjorde också sak av att behålla institutets filmarkivariska autonomi. Hans resonemang tog därför sin utgångspunkt i filmens specifika materialitet och förutsättningar – en argumentationslinje Willers mycket väl kunde ha använt om han så önskat beträffande sina fonogram. Men där fanns vare sig vilja eller motivation.

Varje arkiv torde ha ambitionen, påtalade Schein i sitt remissvar, att bevara material i sin ursprungliga form, och ”att visa det i former lika dem som avsetts vid filmens tillkomst. […] Ingen biograffilm har hittills producerats för TV-skärmens rundade hörn, konturlösa bildåtergivning och grälla, oriktiga färgåtergivning. TV-skärmen kan som bäst ge viss information om hur filmen ursprungligen sett ut och vad den handlade om.” Det var, i korthet, en avsevärd skillnad på rörliga bilder; att filmkultur och televisuellt bildskval gemensamt skulle samsas i filminstitutets arkiv var det alltså inte tu tal om. Vad Schein strävade efter (och lyckades med) var såtillvida att utmåla filminstitutet som en exklusiv filmarkivarisk institution, med fokus på exempelvis restaurering av äldre svensk film och visningsverksamhet. Remissvaret gjorde dessutom en betydande poäng av att filmkopiorna i filminstitutets arkiv enbart var deponerade – användningen reglerades genom olika depositionsavtal med svenska och utländska distributörer och kunde därför inte användas hursomhelst av exempelvis forskare.

Avslutning

Lyssnare av Dagens Eko i P1 den femtonde oktober 1979 kunde höra att det radioinslag de just lyssnade på faktiskt skulle komma att bevaras för alltid: ”Vi har fått en statlig myndighet till, arkivet som ska spara alla filmer, skivor, och alla program i radio och teve. En ny myndighet kallad Arkivet för ljud och bild, invigdes idag i Stockholm. Allt som sänds i radio och teve skall arkiveras, liksom alla långfilmer som visas på biograferna. Också alla kassettband, grammofonskivor och videokassetter som sprids i fler än 50 exemplar ska sparas. Samlingarna blir endast tillgängliga för forskare.”

Nyheten var lika kortfattad som den var kärnfull. Det nya mediearkivets uppgift framgick väl, liksom vilka som skulle kunna ta del av det material som samlades in: forskare. Dagens Eko följde upp den korta nyhetsnoteringar med en längre intervju i kvart-i-fem-ekot, som gjorts av reportern Erik Fichtelius i samband med invigning och öppnandet av ALB på Kronobageriet i Stockholm. Han talade där med Leif Larsson, som var den nya myndighetens första chef. De diskuterade bland annat hur ALB:s referensbandning skulle komma SR till del och underlätta för programhantering. Men intressant nog fokuserade intervjun främst på samma sak som flera av remissvaren på DAK:s delbetänkande – nämligen hur arkivet skulle användas, och av vem.

”Leif Larsson, vad ska ni nu göra med alla de mängder av band, filmer och videokassetter som ni kommer att få in till det här arkivet?”, frågade Fichtelius. ”– Ja, vår huvuduppgift är ju att se till att de kommer forskningen till del. Att det får en meningsfull användning hos massmedieforskningen”, svarade Larsson. ”Men allmänheten då”, undrade Fichtelius, ”de vanliga radiolyssnarna, och teve-tittarna och biobesökarna, vad kommer de att ha för nytta av ert arkiv?” Larsson, som inte förefaller haft någon större medievana, tvekade och höll länge inne med sitt svar: ”– Ja, ingen direkt nytta. Upphovsrätten lägger hinder i vägen för ett bredare utnyttjande än just för forskningsändamål av vårt material. Men … det är alltså en forskningspolitisk reform det här. Och inte någon reform som allmänheten har glädje av i första hand.” Fichtelius, som redan då var en driven reporter, tvekade inte att ansätta Larsson med en elak följdfråga ”Men vad har forskningen för nytta av att man sparar på all melodiradio som har sänts?” ”– Ja, ääh”, svarade Larsson och stakade sig, ”det får du nästan fråga forskningen om … och inte mig. Men … men genom att samla på melodiradio får vi nu en unik möjlighet att studera hur musikutbudet har präglats, både utländska och svenska [låtar] som präglat allmänheten”. Att Leif Larsson skulle svara på vad forskningen skulle ha det material som ALB hade börjat att samla in, var möjligen för mycket att begära – även om han givet sin nya roll borde ha kunnat svara mer utförligt. Larsson gav dock tydligt besked om vem som kunde få access till de medier som sparades. Det handlade om ”massmedieforskning” – inget annat.

Mellan dessa (bevarade) radioinslag och de remissvar som inkom till Utbildningsdepartementet sommaren 1975 hade det förflutit ytterligare ett par år. Det var i februari 1978 som regeringen beslutade att bifalla ”proposition 1977/78:97 om åtgärder för att bevara skrifter och ljud- och bildupptagningar”. Föredragande var dåvarande utbildningsminister Jan-Erik Wikström. Det var tveklöst något som underlättade etableringen av ALB – Wikström hade ju redan 1972 motionerat i ärendet. Till grund för propositionen låg emellertid tre helt olika utredningsförslag, utarbetade av såväl Datarkiveringskommittén, Tidningsfilmningskommittén och ”en särskild utredare i betänkandet (Ds U 1977:12) Pliktexemplar av skrift”. Propositionen var därför bred och handlade dels om vidgad leveransskyldighet av skrifter (framför allt till landets universitetsbibliotek), dels om mikrofilmning av svensk dagspress, men framför allt om en utvidgad pliktexemplarslag som skulle omfatta ”ljud- och bildupptagningar”.

Det var med andra ord en omfattande proposition. Det framstår dock som anmärkningsvärt att även om flera medier diskuterades parallellt – det handlade som sagt om både pliktexemplar av skrift, om mikrofilmande av dagspress och om bevarande av etermedia – så förblev den organisatoriska struktur som skulle ta hand om dessa medieformer intakt (med tillägget av ny myndighet för audiovisuella medier). Till sist kan därför två avslutande anmärkningar därför göras om den proposition som lade grunden för Arkivet för ljud och bild. Den ena handlar om hur propositionen och utbildningsminister Wikström kom att förhandla, och förhålla sig till viken slags forskning och forskningsbegrepp som tillhandahållandet av medier på ALB skulle regleras av. Den andra iakttagelsen behandlar den stuprörsmentalitet som präglade såväl statsförvaltningen som forskningens- och mediepolitikens infrastruktur – inte sällan på tvärs mot mer insiktsfulla inspel som det PM Schein skickade till utbildningsminister Ingvar Carlsson 1971, citerat i den här bokens introduktion, om behovet av en sammanhängande informations- och kommunikationspolitik. Resonemanget knyter an till arbetet inom DAK och de remissvar som betänkandet genererade, men också hur Massmedieforskningsutredningen tänkte sig att mediestudiets infrastruktur borde organiseras – de vill säga den diskussion som det här kapitlet tog sin början i med önskemålet om att ”arkiv för ljud och bild samt tidningar behandlades i ett sammanhang och ges en samlad lösning.”

I Wikströms proposition kunde man läsa att målet för ett systematiskt bevarande av ljud- och bildupptagningar ”i första hand” var ”att tillgodose forskningens behov.” Men det framkom också att han såg det nya mediaarkivets uppgift i bredare bemärkelse, framför allt eftersom han föreslog att den skulle ”få ställning av statlig myndighet. Med den verksamhetsformen får den de bästa förutsättningarna att tillgodose forskningens intressen”, vilket noterade han, ”blir en av huvuduppgifterna.” Att bidra till medieforskningens infrastruktur var således en av ALB:s uppgifter framgent. Dessutom kom den faktiska medieforskning som skulle bedrivas på ALB att bli kraftigt kringskuren – inte minst om man jämför med DAK:s förslag, eller de resonemang om tillgänglighet som framkom i remissvaren.

I korthet, hade Wikström – av framför allt juridiska skäl – varit tvungen att inskärpa vilka arkivbesökare som kunde få access till det insamlade mediematerialet på ALB. I propositionen framgick att kopiering av insamlat mediematerial fick ske ”för forskningsändamål. Framställningen bör endast avse enstaka exemplar. Genom en sådan bestämmelse tillgodoses arkivinstitutionens och forskningens behov av att fritt kunna göra eller erhålla kopior samtidigt som upphovsmännens intressen skyddas.” Någon framställning av kopior för enskilt studium såsom DAK föreslagit skulle ”därför inte komma i fråga. Arkivet bör också i enlighet med vad utredningen föreslagit åläggas att kontrollera att den som får ut kopior för forskningsändamål verkligen bedriver forskning.” Vidare var det viktigt att materialet skulle tillhandahållas endast under former där ”risken för missbruk i görligaste mån begränsas.” Det var hårda skrivningar. De bör läsas i ljuset av att verksamheten på ALB till stora delar skulle handla om statligt sanktionerad kopiering av massmedier – vilka i vanliga fall naturligtvis var beroende av försäljning på en marknad.

Samtidigt påpekades det i propositionen att forskningen inte med nödvändighet behövde ”vara vetenskaplig. Även annan forskning kan godtas i sammanhanget.” Här öppnade Wikström med andra ord för en mer liberal tolkning av vilka som kunde få använda ALB:s samlingar. I praktiken kom dock access till de insamlade medierna länge att vara strikt begränsad till vetenskaplig forskning – och det inte sällan på trots mot uppfattningar bland personal och chefer på ALB vilken tämligen omgående insåg att snäv tillgänglighet per definition innebar för lite användande. När väl verksamheten påbörjats kom därför frågan om tillgänglighet ständigt upp. Dels handlad den om att öppna upp arkivet generellt, dels om att bjuda in olika slags forskare till ALB. Det är viktigt att poängtera, skrev Leif Larsson exempelvis i en första publicerad återblick 1983, att ALB ”inte bara är ett arkiv för massmedieforskning utan skall vara en källa för forskning överhuvud rörande innehållet i massmedierna.” Och även om grundtanken med ALB ”vid tillkomsten 1979 var att institutionen skulle betjäna forskningen, är vi fast övertygade om att ett nationalarkiv för ljud och rörlig bild måste göra materialet tillgängligt även för en bredare allmänhet.”

Givet propositionens resonemang om forskningsbegreppet – samt att en övervägande del av remissvaren på DAK:s betänkande menade att bred tillgänglighet till det insamlade mediematerialet var önskvärd – fanns det uppenbart stöd för Larssons uppfattning. Han pläderade för vid access, med fokus på forskare som skulle behandla ”innehållet i massmedierna”. Underförstått fanns här också ett viss missnöje med att ALB inte fått ett bredare uppdrag att samla in och bevara massmedieutbudet i dess helhet, inklusive exempelvis dagspressmaterial eller dokumentation kring film och etermedia. Den förra typen av forskningsmaterial fanns fortsatt på Kungliga biblioteket (och i mikrofilmad form på landets universitetsbibliotek), och de senare samlades på hög i dokumentarkiven på SR och i Filmhusets arkiv och bibliotek. Etableringen av ALB innebar såtillvida upprättandet av ny mediemyndighet – men något nytt medialt allarkiv var det knappast frågan om. Givet propositionens omfattning (med flera olika medietyper inkluderade), skrivelsen från Massmedieforskningsutredningen sommaren 1976 och dess förespråkande av ett sammanhängande massmediearkiv (inkommen under den tid som propositionen arbetades fram), DAK:s återkommande resonemang om övergripande arkivariska lösningar, samt att vissa remissinstanser som till exempel Statskontoret uttryckligen menade att den nya mediemyndigheten borde få ett brett uppdrag, är det faktiskt förvånande att ALB:s uppgifter kom att bli så precisa.

Framför allt Statskontoret hade uttryckligen i sitt remissvar pekat på och ifrågasatt hur det insamlade mediematerialet på ALB skulle relatera till annat kontextualiserande forskningsmaterial: ”sambanden mellan arkivering av ljud- och bildupptagningar å ena sidan och dokumentärt kringmaterial till radio- och tv-program, film- och musiklitteratur samt musikalier å den andra behöver enligt Statskontorets mening belysas i det fortsatta planeringsarbetet.” Och även om skrivelsen från de fyra humanioraprofessorerna 1972 handlade om bristen på access till SR:s arkiv, så var dess andemening att ett modernt mediearkiv borde se till att allt material var samlat på en enda plats. SR:s nyckelställning för landets medieforskning berodde inte enbart på förekomsten av inspelningar av radio- och teve-program, påpekade de, utan snarare på att i princip ”allt material från etermedierna [är] samlat där. Det är uppdelat på dokument i form av mera traditionella arkivalier – programmanuskript, brev och övriga handlingar – samt inspelningar”.

Etableringen av ALB var därför både framsynt – och förhastad. Ur ett medieforskningsperspektiv var fokus på audiovisuellt material nödvändigt; här fanns ett uttalat behov. Men genom att enbart ägna sig åt insamling, katalogisering och tillhandahållande av tidsbaserade medier blev ALB också delvis marginaliserat. Den faktiska användningen av mediematerialet var aldrig speciellt imponerande – inte i början av verksamheten och heller inte senare. Brytpunkten 1979 var därtill helt godtycklig från ett forskningsperspektiv. Före fanns inget bevarat, efter fanns (nästan) allt. Redan under verksamhetens första år insåg (åtminstone myndighetschefen) att detta var ett problem. Det framstår därför som symptomatiskt att Leif Larsson senare tillsattes som utredare för en SOU som kom att kallas, Att följa medieutvecklingen. Uppdraget kom från dåvarande kulturminister Bengt Göransson, och uppgiften var ”att förbereda insatser för att förbättra underlaget för massmediepolitiska bedömningar och beslut.” I sin utredning påpekade Larsson att ”en satsning bör göras på [en] mer systematisk dokumentation av mediepolitik och debatten om medieutvecklingen” – och hans förslag var föga förvånande att bredda ALB:s uppdrag mot exempelvis dokumentation av samtida mediediskussioner.

Larssons utredning var ett initiativ att korrigera verksamheten och göra mediearkivet på ALB mer omfattande. Under årens lopp påbörjades därtill olika försök att retroaktivt rekonstruera de audiovisuella samlingarna, främst beträffande fonogram. Men dessa försök var tämligen tafatta, speciellt beträffande radio och teve. Anledningen var att den audiovisuella insamlingen på ALB var lagbunden – och möjligen var det just detta som Uno Willers hade fruktat. Den gick inte att påverka, och var helt enkelt omöjlig att dra sig undan eftersom den styrdes av bindande juridiska föreskrifter. En senare revidering av pliktexemplarslagen gav visserligen undantag för somliga medieformer som exempelvis närradio – men lagbunden insamling av pliktexemplar tog i princip alla resurser på ALB i anspråk. Den visade sig därför starkt begränsa ALB:s möjligheter att bygga andra sorters arkiv som medieforskare ställvis skulle haft större nytta av.